Känna

Det är inte lätt att bli vuxen. Att vara stark och rationell. I förhållande till sina föräldrar måste man ju hitta en balans mellan att alltid vara barn och få vara ”liten” och att bli vuxen och ha en ”vuxen” relation.

Jag har flyttat hela mitt liv. Mina föräldrar har flyttat hela mitt liv. Mellan länder och städer. Jag älskar att flytta. Jag älskar att både packa och packa upp. Jag älskar att ”börja om”, planera och sätta nya mål.

Men baksida är att nära och kära är utspridda. Att det ibland blir på tok för sällan man ses. Facebook är fantastiskt och ger möjlighet till en ”vardag” med människor på andra sidan jorden. Men det går inte att ha ”istället” för. Det är ett komplement.

Nu har mor och far flyttat igen. Jag har teflonminne, men jag kan inte minnas att jag brukar sörja. De gör ju vad jag gör, vi delar passionen. Men den här gången sörjer jag. Kanske bottnar det i helt andra saker, för det känns inte helt rationellt. Jag är vuxen…

Barnen reagerar som vanligt på helt olika sätt. Det äldre barnet har alltid varit en känslo-svamp och suger åt sig stämning och känslor, och känner med mig. Och nu i detta gråter han med mig och sörjer, och om jag skrattar är han snabb på att haka på, befriad från tyngden. Den yngre kör tvärt om! Hon berättar alla händelser och historier och situationer, som hon vet att jag brukar skratta åt. Hon läser mitt ansikte och försöker trigga allt hon kan för att jag ska skratta.

Barnen får bära sin föräldrars känslor. Pluttisar.

Känslor på gott och ont. Ibland undrar jag om jag ska skydda barnen för känslorna. Men nej, känslor är av godo, åt vilket håll de än är. Saknad kan vara vackert. Längtan lika så.  Och sorgen. Den dag vi slutar känna är världen illa ute. Så känn och lev.

Hur hjälteaktigt känns det att vara förkyld?

Så där… Mamma kom över med ingefära som jag nu sitter och dricker med massa honung. Jag tror att lösningen är att under hösten totalt överdosera med vitlök, ingefära, honung och kärlek!

Spenderar natten med översättning av ett dokument åt en hjälte på andra sidan jorden.

Då glömmer man snuvan en stund!

Jag känner mig inte riktigt som på bilden… men idag tänkte jag extra mycket på farmor och berättade om henne för barnen när vi satt och åt färska kokta rödbetor med smör och salt – som farmor brukade göra! I Moheda – där bilden är tagen.

We are family

Här en hyllning till min släkt. Jag är rörd och glad över att oavsett hur lång tid det är mellan det man ses, så känner man sig totalt innesluten – precis som man är. Och vi är alla olika. Men ändå lika. Så är det väl kanske med alla människor. Att vi troligen är mer lika än olika, om vi börjar skrapa på ytan.

När farmor och farfar fanns kvar på jorden, var de ”mittpunkten” i släkten. Det var där vi träffades. Det var de som bjöd in att samlas. Men livet är föränderligt, och det behövs nya ”mittpunkter”. Kanske har en ny sådan skapats nu. Eller har väl nog egentligen alltid funnits, men ibland tar det en stund innan man hittar fram… Min faster och farbror har skapat ett litet paradis där vi alla är välkomna.

Och då menar jag också bokstavligen i deras blommande trädgård, som sprakar av färg, och har hundratals små gångar och stigar att hitta, förundras och fröjdas åt skönheten! Och inspireras!

Men framförallt rent mänskligt. Livet är inte alltid rosenrosa. Men som jag lärde mig häromveckan: lycka är inte ett ständigt leende i ansiktet utan känslan som sockerdricka i bröstet. Känslan av grundtryggheten och kärleken.

Tack min fina släkt!

Ladies’ detective agency


Late nights, when the children have fallen asleep and the calm begins to fall over the house, or at least should (…) we sometimes squeeze up in the sofa to escape into a movie.
And what could then be better than watching a movie about a hero with a BIG heart! Now we’ve seen all seven parts. A bit sad that we’ve seen them all, but I highly recommend them and here we have a true role model in the struggle to become a hero!
https://www.facebook.com/no1ladiesdetectiveagency
http://www.hbo.com/the-no-1-ladies-detective-agency/index.html

A true mother is sacrificing?

Yesterday was Mother’s Day here in Sweden. We sat on our terrace in the evening sun, had barbeque and socialized, family and friends – heroes actually! We mixed languages ​​and being deeply serious and being very silly.

We talked about the coming week and my mother offered to take over an important mission that I found it hard to squeeze into my schedule.

I praised her and said: Oh what you are nice.

She said: No it is not kindness, it is sacrificing!

Haha, I have a wonderful mother!

Celebrate Mothers day – and make her day!

On Sunday it’s Mother’s Day! Here is my suggestion on how to celebrate that and what to give to your mother!

In Swedish, but once again, google translate is wonderful!

Beställ ett fint gåvokort med följande meddelande!

“I ökenlandet Burkina Faso blir det allt glesare mellan träden. Det är dyrt med ved och även fruktträd har på sina håll börjat huggas ner för att familjerna behöver bränsle för matlagningen.

Med gasspis förebyggs skövlingen av de träd som finns kvar, minskar brandrisken och luftvägsproblem.

Med gasspis blir det mindre risk att barnen bränner sig.

Med gasspis slipper mamma laga maten utomhus i alla väder. Det smutsiga köket med ved och aska blir ett minne blott. Tiden för all rengöring av sotiga grytor är förbi.

Med gasspis blir matlagningen dessutom mycket billigare och effektivare, samt höjer jämställdheten (eftersom gastub och skruvar gör matlagningen mer manlig )

Bästa gåvan till Mor, är därför en gasspis till en mamma i Burkina Faso. “

Maila för att få en: stina@yennengaprogress.se

Funkylina

My five year daughter has had a very strong phobia of mascots. Those big stuffed animal with a person inside. They are not completely safe as it is difficult to know the boundaries between play and reality.

Is there really a human inside, or is it really a living teddy bear ….?

Meeting those mascots she has always totally panicked. Thrown herself into my arms completely terrified, the whole body tense. And we were all without any luck if we tried to reason logically with her.

Then came the big day. The show by her dance class. The dans club mascot was there. The same who ones came to the class but had to go because my daughter refused to stay in the room …

After the show she wanted to say Hi to the mascot together with me.

In the end, she hugged it five times and wanted to take one home!

Overcoming ones worst fears, to face our fear – that must be true heroism!