Mitt i Love Stockholm 2010

Jag gillar folkfest! Jag gillar stora sammanhang med glada människor som viftar med flaggor och ballonger. Victoria och Daniel var strålande! Victoria är ”född prinsessa” i ordens rätta bemärkelse!

 Victorias vackra klänning hace dessutom samma tanke som min! Den korta ärmen, kanten runt axlarna och släp från midjan! Fast mitt var inte fem meter långt….! Och min var designad på ett kafé på söder med min väninna Ida, som också skrev den vackraste bröllopssång jag hört till vårt bröllop!

 Så jag, vid alla bröllop återupplever man sitt eget, och känslorna blommar! Min dotter fröjdas över att få vara brudnäbb och i september och min son har ett stort mål i sikte som jag väl får påminna honom om senare i livet!

 Det var muntra toner och positiv samvaro i trängseln! Och folket satt bänkade framför sina tv-apparater också långt bortom Sveriges gränser! Vi åkte in till stan och hann lagom till storbildsskärmen utanför operan för att höra de lyckliga tu säga JA till varandra! Sedan såg vi en snabb skymt av dem i kortegen innan vi banade oss iväg genom folkvimlet för att fira med en fika! Där lyckades vi också bli intervjuade av Expressen, för er som missat det klipper jag in bilden här! ;-)

 Rosa rosor i fönster och runt pelare. Signalerar frid och lycka. Och då blir det för mig förvirrande med militäruppvisningen ”i tiden”… Jag kan inte koppla JAS-uppvisningar och militärparader till kärleksparaden Love Stockholm 2010. Jag kan inte tycka att det ser mysigt och välkomnande ut att brudparet ska behöva gå under spetsiga, blanka bajonetter ut från kyrkan. Jag kan inte tycka att militären ger pompa och ståt. Jag tycker att det är otäckt.

 Musikkårerna – ”fine”, häst och vagn – underbart. Men beväpnad militär tågande i stora klungor? De kunde väl åtminstone virat blommor runt sina vapen för att signalera fred och kärlek!

 Om vi ska diskutera tidsenligheten med kungahuset så är det inte kärleken som bör vara tvistefrågan utan jag skulle vilja lägga krutet (skojigt va?) på militäruppvisningen! Kungahuset har mycket roligare saker att visa upp än krigsmakten.

Och jag i Aftonbladet veckan innan på denna bild….

Hälsningar från Svennerstål & Partners

Svennerstål & Partners AB har sedan 2007 stöttat Dr Mukweges arbete med våldtagna kvinnor och utsatta familjer i Kongo. De senaste veckorna har Dr Mukweges arbete färgats av vrede, frustration och oändlig sorg. Krig är en mardröm som vi gärna håller ifrån oss. När det drabbar våra närstående är det svårare att hålla distans. Som Madeleine Mukwege uttryckte det förra veckan: vi arbetar med de våldtagna kvinnorna här i Kongo och deras familjer dagligen. Vi bär deras sorg och smärta med oss. Vi kämpar för att hålla huvudet över vattnet och behålla hoppet. Men när det slår in mot de egna finns det ingen axel att gråta mot längre, ingen hand att stötta sig mot.

Benge, en närstående till familjen Mukwege, förlorade brutalt sina två barn torsdagen, för två veckor sedan. Mördade. 10 och 12 år gamla. Barnen var på väg hem från en utflykt med sin mamma. Vid infarten till staden Bukavu, i östra Kongo besköts bilen. Chauffören dog direkt, även sonen som fick två skott i huvudet. I tumulten lämnade de överlevande bilen och då höggs även dottern med machete, och dog i sin mammas armar.

Benge själv uttrycker det ”jag har inget kvar att skydda, inget kvar att förlora.” När man berövats det som är viktigt. När man känner att man inte har mer att frukta för inget värre än det här kan hända…. Varken lokala eller regionala myndigheter har reagerat. Kriget är vardag och rösterna har tystnat.

Men det får inte vara så. Vi får inte acceptera att det är så. När vi i november förra året hade förmånen att bjuda in er tillsammans med Dr Mukwege till middag på Grand Hotel sa han:

“Alla här närvarande vet vad som försiggår. Jag höjer min röst för att ge röst åt dem som inte har någon röst. Ert engagemang är ett sätt krossa tystnaden, att krossa likgiltigheten. Att dö likgiltig är den värsta döden. Alla har möjlighet att påverka. Att inte agera är också att agera – det är att acceptera. Jag vet att er närvaro här ikväll är ett sätt att manifestera att ni INTE accepterar det brutala våld dessa människor utsätts för. Ert engagemang stärker mig, stärker dem som utsätts för övergreppen och vårt arbete för förändring. Ni har alla positioner att verkställa sann förändring. Jag känner mig hedrad och oerhört varm om hjärtat för att ni delat denna kväll med mig och visat ert engagemang. Stort tack.”

Vi vill nu uppmana er att höja era röster. Låt världen veta vad som händer, och ni kan bidra till att möjliggöra en förändring genom att stödja Dr Mukweges arbete i Kongo via Svennerstål & Partners och nätverket Yennenga Progress på bg 452-8550

Med vänliga hälsningar

Håkan Svennerstål                    Hanna Moss                                 Stina Berge

Hur man skapar terrorister

I fredags innan jag gick från jobbet fick jag mail från Benge. Jag skrev i onsdags om Benge som förlorat båda sina barn i krigets Kongo. Brutalt mördade. Han skrev bland annat, fritt översatt :

”Tack så mycket Stina jag förstår hur mycket du känner med oss generellt och mig speciellt. Jag börjar så smått komma på fötter och tänker att Gud nog kommer att göra bättre för mig. Världen är så ond att jag har svårt att stå ut men jag vet att vi måste sätta stopp för dessa barbariska handlingar, dessvärre reagerar varken lokala myndigheter eller regeringen trots att presidenten nyligen passerade Bukavu, ingen tar i det, det är som om folk upplever att det bara är två flugor som krossats så varför ska vi prata om det? Det vänder sig i magen på mig.

Men fortsättning följer jag har precis skickat in en anmälan mot den kongolesiska armen och jag vet att det kommer att sätta mig i fara men jag har inget kvar att skydda. Kampen är ännu lång. Förlåt min okoncentration men jag är dig tacksam.”

När man berövats det som är viktigt. När man känner att man inte längre har något att skydda, inget mer att frukta för inget värre än det här kan hända….

 Benge kommer inte att bli terrorist, han kommer inte att kallas terrorist och han för en stark, och laglig kamp i ett laglöst land.

 Men att försättas i hopplöshet är det farligaste som kan inträffa. Och jag har full förståelse för hur terrorister skapas.

Jag sitter på mitt trygga kontor, ska precis springa iväg på ett trevligt möte och kommer att innehålla födelsedagstårta!  

 Världen är komplex och jag kan känna mig så liten, så liten. Mitt hjärta gråter med Benge och familjen, mitt hjärta skriker av vrede och frustration. Min hjärna surrar av åtgärder och bläddrar kontakter jag bör ta….

Ställ dig upp med mig! Med Benge! Och med alla andra som kämpar för fred!

Sorg och uppror i mitt inre

VARFÖR? VARFÖR? Mitt inre vänder sig av smärta och vånda.

Jag pratade precis en lång stund med Mama Madeleine. Via facebook fick jag höra av en annan, att något hemskt hänt Benges barn. Så jag ringde upp Mama Madeleine. Benges barn är döda. Mördade. 10 och 12 år gamla. Barnen var påväg hem med sin mamma. Vid infarten av staden Bukavu. De blev stoppade.

Pojken sköt de i huvudet. Flickan hög de med machete.

VARFÖR? VARFÖR? Jag skriker i mitt inre. Det gör så ont. Det är så meningslöst. Sorgen är kvävande. Att förlora sina barn. Att se dem mördas framför ögonen. Hur kan de ske? Hur får sådant hända i vår civiliserade värld år 2010!?

Mama Madeleine bad mig ringa igen ikväll så att även de andra kan prata av sig. Hon frågar var de kan vända sig. Detta är inte en värld av leva i. Traumat är kvävande.

Käre käre Benge och alla andra kära vänner i Bukavu, i Kongo, i krigshärdar på andra håll i världen! Mitt hjärta gråter med er och det känns som om mitt inre vänds ut och in. Otillräcklighet, frustration och oändlig sorg.

Dialogens komplexitet

Män i uniform. Vi satte oss i rundabordsform. 14 män, 3 kvinnor (varav en var sekreteraren) och alla satta upp sina datorer. Svarta. Jag tog upp min. Rosa.

Vi ska dela perspektiv och erfarenheter. Det är både folk från försvarsmakten och civila samhället. Och det är väl där jag kommer in också.

Förste talaren konstaterar att de flesta konflikter är transnationella – dvs konflikterna bygger inte bara på det egna landets interna frågor utan det finns massa intressen ibland långt utanför det egna landets gränser.  Jag är tacksam för den utgångspunkten.

Hur utvecklar man förmågan till dialog? Dagen ger många bra ordspråk och citat och jag får bara plats med några här:

”Många är de stackars antropologer som sätts på hedersplatsen i huset och inte får röra sig utan tillåtelse. Den som hade varit viktigt att tala med är i nästa by, hästarna är i bergen och sanningen är på brunnens botten”.

Någon fortsätter med att säga att vi ofta får de svar mottagaren tror att vi vill ha… Möjligheterna att klampa i klaveret är mycket stora! Tusenfaldiga. Det finns inga genvägar. Du måste vara på plats, söka förståelse, bygga förtroende och närhet.

Blev tipsad om hemsidan: www.cdainc.com där jag fick ett bra nytt citat:

Knowing is not enough; we must apply. Willing is not enough; we must do. – Johann Wolfgang von Goethe

Förutom detta citat handlar sidan om saker vi diskuterat på detta seminarium, så som ”Do no harm” och ”Listening project” som handlar om att lyssna på vad lokalbefolkningen vill, som kan tyckas vara en självklarhet… Men någon presenterade en rapport av en undersökning som gjorts i 20 länder där sammanfattningen var att befolkningen i respektive land sa att givarländerna inte lyssnar. Att ”givarna” kommer och levererar – men utan att ta hänsyn till lokala frågeställningar.

Spännande uttryckt var att verktygen finns för dialog. Men det är verktyg för praktiker och inte för teoretikerna och forskarna… Det är för hands on och verklighetsanknutet för dem!

Situationen är väldigt komplex så det kommer inga lätta lösningar. Ingen vill påstå sig ha en lösning. Någon sa: myntet hat inte två sidor, utan sex eller sju sidor!

Makt och ledarskap är olika saker. I krigssituationer är vapen en given maktbas, för att man är rädd att ”straffas”. Den makt som baseras på rädsla splittrar lokalsamhället, och hotar de goda krafterna. Detta eftersom man inte vågar stödja dem som står upp mot de väpnade grupperna pga rädsla för bestraffning av att stödja ”fel” grupp..

Vilken grupp är mest strategisk att stödja?

”Ni västerlänningar ni har klockor, vi Talibaner har tiden! – ni kommer att åka hem, vi ÄR hemma.”

Maskulinitet – det är frågan

Jag blir glad av att se rapporten. Inte för att ämnet på något sätt är upplyftande, eller lättillgängligt eller skojigt, utan för att forskarna som skrivit rapporten genom redan första sidan – bilden- signalerar en viktig aspekt.

Underrubriken är a critical analysis of sexual violence in the Democratic Republic of Congo. Bilden på omslaget på rapporten tar upp store delen av ytan och är en bild av män. Män i uniform, och bakom dem civila män.

Däremot uppvisar audienset vid denna presskonferens om rapporten motsatta bilden – som vanligt. Vi är nog 90 % kvinnor i salen. I ett ämne som handlar om mäns våld mot kvinnor.

De två forskarna presenterar sin rapport och jag återkommer till min diskussion kring värderingar och ansvar, och att se sin roll i samhället, och att enskilda, tillsynes små, händelser och attityder påverkar formadet av samhället. Dessa attityder gör att de trauman som män/pojkar upplever i krig inte debatteras. De blir i det närmaste osynliga som offer för krigsrelaterat våld.

Vi ser ideal kring militariserad maskulinitet, mannen som stark och trogen soldat, och manlig sexualitet som en kraftig (okontrollerbar?) drift. I kombination med strafffrihet, ett samhälle som inte ger kännbara koncekvenser för (könsbaserat) våld ger normaliserande konsekvenser.

Jag trodde att det vad allmänt vedertaget, men min granne runt bordet sa att det nog dessvärre inte är så. Och det dröjer inte många minuter innan någon annan i salen påpekar att deras analys är ny och banbrytande…

I Kongo blir det högst påtagligt. I Sverige kan det tyckas mer subtilt, men det finns även här, där gränserna förflyttas för vad samhället accepterar och vilket syn man har på kvinnor respektive män, då det begåtts övergrepp, vilket stöd som ges till offren och vad förövaren får för represalier – och återsocialiseringen!

Än en gång, och jag kommer att säga det hundratals gånger till – för att komma åt mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta aktivt med definitionen av manlighet (och sexualitet) och hur den begränsar utvecklingen i samhället.

Läs också intervjuen med Leila Zerrougui, vicechef för FN-styrkan i Kongo som besöker Sverige.

Går det skydda barnen från världens hemskheter?

Häromdagen hämtade mina föräldrar mina barn på dagis, vi andra sprang mellan olika möten och skulle komma hem sent. Vid sextiden strax innan jag skulle in på Fair Trade Shops årsmöte, slog jag en signal för att säga hej och höra vad de gjorde. Min mor svarade och sa att min far läste Svenska Dagbladet för dem (3 och 6 år gamla).

 Jaha, något speciellt? – blev förstås min följdfråga.

 Barnen hade sett tidningen på köksbordet och det föranledde en del frågor. Förstasidan på tidningen var blodiga människor i Thailand, som låg döda på gatorna. Förstasidan på kulturdelen var tjurfäktning. Barnens naturliga fråga var – varför? Varför gör de så?

Svara på den på ett smidigt och enkelt sätt!

 Tänk om det fanns enkla svar och förklaringar. Jag får inte ihop frågan om makt, ansvar, ekonomiska resurser, medmänsklighet. Pippi Långstrump sa att ju starkare du är desto snällare måste du vara. Det är lätt att tala om i barns värld. Jag önskar att det vore lika lätt i de vuxnas värld.

 Idag är det DN:s utrikesdag i Stockholms konserthus, med barn i fokus. DN:s första sida berättar om barnsoldater.  De vuxna runt de barnen är inte heller direkt några Pippiförebilder. Och sedan är det makthavarna runt de militanta grupperna. Och sedan är det andra länder med intressen runt länderna…

”Ishmael Beah, 29 år, tvingades att bli soldat i Sierra Leones regeringsarmé när han var 12 år gammal. I dag lever han i New York och arbetar för barn som är krigsdrabbade för Human Rights Watch och FN-organet Unicef. Han har skrivit en bok om sina upplevelser – i svensk översättning ”Lång väg hem”

 http://www.dn.se/nyheter/utrikesdagen/fn-fritog-honom-fran-livet-som-barnsoldat-1.1109035

 Det finns maskrosbarn och det finns goda förebilder. Världen är på många sätt hemsk och orättvis, och det jag kan göra för mina barn är att visa dem de goda förebilderna, de som vågar stå emot, säga ifrån och arbeta för förändring.

Mona Sahlin och kvinnornas krig

När jag stod och väntade vid väskbandet på Arlanda, tog jag en av kvällsposttidningarna som låg gratis till resenärernas förfogande.

På första sidan var ett stort uppslag på dagens viktigaste nyhet. I tidningen fanns inte mindre än fyra texter med bilder om detta fokusämne – Mona Sahlins nya handväska.

Jag kom från ett krigets Kongo, hade stålsatt mig för att inte drunkna i känslan av hjälplöshet och att inte kunna göra tillräckligt för världen.

Jag kom från människor som bönfaller världen att höra dem, och hjälpa dem att inte bara ta hand om symptomen utan bemöta orsakerna till detta grymma krig.

Världen är på många sätt grym. Som en av kvinnornas i filmen ”Kvinnornas Krig” uttryckte det: är det för att vi är ett afrikanskt folk, som ingen vill höra oss?”


En sådan kommentar gör ont. För kanske är det delvis sant? Om det varit Sverige där en halv miljon kvinnor var våldtagna hade nog reaktionerna sett annorlunda ut. Det är en skam för oss alla, för alla oss som säger oss stå för människors lika värde och mänskliga rättigheter.

I väntan på min väska på bandet, men alla dessa tankar snurrande i huvudet, undrar jag om jag hamnat i en absurd dröm, när jag ser all energi som läggs på en rosa, röd handväska.

Filmen ”kvinnornas krig”, gjord av Marika Griehsel, finns föresten att se igen den 8 mars på ABF-huset på Sveavägen, kl. 12.30. Mycket sevärd. Ta gärna med er Mona Sahlin och alla som skrivit om hennes väska.

Oändlig tacksamhet

Vaknade tidigt. Vi fick en förmiddag på stan. En väldigt ren stad, utan skräp på gatorna, på många sätt mycket välordnad stad, men med utvecklingssteg som är svåra att få ihop i huvudet och ibland svårsmälta. ”Till vilket pris?”, som en i gruppen sa.

Stora blanka banker och hotell. Köpcentran, som skulle kunna finnas i vilken svensk stad som helst, men kvarteret bakom, trängre gator med småbutiker fyllda av kinesiskt bjäfs, av bristfällig kvalitet.

Jag jämförde med sorg i hjärtat med mitt älskade Burkina, där det förstås också är stora klyftor men inte alls på samma sätt, inte på samma sätt koncentrerat och segregerat, och inte genom att utplåna de burkinska signalementen. I Kigali hittade vi en (1) enda butik som sålde konsthantverk. En enda, och den var minimal, utan större känsla. Den politiska strävan tycks långt ifrån vilja bygga på nationell stolthet och inhemst tradition.
Jag skulle åka med två av svenskarna till flygplatsen, (Dag och Christina) vars flyg gick en eller två timmar innan mitt. Två av de andra (Lena-Mi och Mats) var kvar på missionen och skulle till Sverige först i morgon. Vi packade ihop. Jag hann sitta i solen några sköna minuter och läsa ur Obamas bok.
Det var dags för avsked. När vi kom till bilen kom Lena-Mi med en avplockad hibiskusblomma (…) jag satte fästet till munnen och fick i mig några droppar nektar. Så hade jag inte gjort på 25 år. Känslor bubblade upp inom mig som jag inte visste fanns där, och jag kunde inte hejda de tårar som kom. Jag log i mitt hjärta och kramade Lena-Mi hårt. Det var det perfekta slutet på min nostalgitripp tillbaka till barndommens dofter, ljud och smaker, med uppväckta minnen och upplevelser.
När planet lyfte grät jag. Jag grät så att jag skakade. Jag grät för att jag lämnade en gemenskap där jag kände samhörighet. Jag grät av tacksamhet för allt vackert och varmt jag fått uppleva. Jag grät för all den smärta jag tappert försökt hålla tillbaka då jag lyssnat på de våldtagna kvinnornas grymma berättelser. Jag grät för rädslan som ständigt finns i luften i den sagolikt vackra omgivning som jag befunnit mig. Jag grät för de känslor Mama Madeleines förtroliga samtal vittnade om. Jag grät för att jag nu lämnade ett land som är i spillror, och återvänder till ett tryggt och välordnat liv. Jag grät för den känsla av litenhet som infann sig.
Så snart bälteslampan slutat lysa och flygvärdinnorna började cirkulera i planet, kom de ni en strid ström till min plats. De frågade hur jag mådde, om jag var flygrädd. Jag fick inte fram några ord, utan fortsatte att darrande gråta. Försökte le och säga att allt var ok. De kom med vatten och papper. Jag hulkade fram att jag grät för att jag lämnat massa människor som betyder mycket för mig. En manlig flygvärdinna blev sittande kvar hos mig. Ställde frågor om vilka jag lämnat.
”Du har ett stort hjärta. Egentligen är det av glädje du gråter för allt fint du fått uppleva. Bär med dig det som är vackert och positivt. Ni kommer att ses igen. Behåll de starka och varma minnena.”
Det ska jag göra. Jag är oändligt tacksam för denna resa.

Hotel Rwanda

Jag satte på mig en av klänningarna jag fått kvällen innan. Det var morgonen för avfärd. Jag skulle lämna Bukavu och ta mig upp till Kigali tillsammans med en grupp svenskar som skulle samma väg idag. Tur för mig!

Uppbrottsstämning som alltid när man trycker ihop den överfulla väskan och alla försöker vi säga det som vi vill att den andra ska veta att vi känner. Mama Madeleine och Dr Mukwege körde mig till gränsen till Rwanda, som ligger precis där Bukavu slutar. Jag fick mina stämplar i passet och vi åkte över bron som vi sett uppe från Dr Henri’s hus, över till Rwandasidan.

Fick inresestämplarna, mötte upp de andra. Hittade lite olika anledningar att gå tillbaka och kramas en gång till. Försökte bita ihop.

Färden gick genom nationalparken där vi såg i alla fall en apa på vägen! Vackra vägar genom de tusen kullarnas, grönskande land.
Vi fick installera oss i två lägeheter på missionen i Kigali, innan vi traskade iväg för att hitta någonstans att växla pengar och få i oss något att äta. Vi åt på hotellet Mille Collines, känt från filmen Hotell Rwanda. Samtalen blev mer och mer flamsiga allt eftersom kvällen led. Vi berättade alla missionshistorier, som trots allvaret ibland, blev underhållande i historiens ljus. Sådana där berättelser man kan berätta för barnbarnen framför brasan någon gång… om resan genom öknen, boaormen i trädgården, om alla märkliga husdjur man haft, om råttjagning på majsåkrarna, om när pappa fängslades misstänkt för att planera en kupp mot presidenten i aktuellt land, osv osv.

Jag berättade om barndomsminnen i Kongo. När vi gick över Hotel Mille Collines välstädare gård, skrattade jag åt minnet att vi som barn plockade bort blommorna från Hibiskusbuskarna och sög i fästet av blomman så att vi fick i oss de söta dropparna nektar. Jag berättade om hur vi fick göra det i smyg för att de vuxna inte uppskattade att buskarna var tomma på blommor när vi gått förbi! – Jag har inte försökt sedan dess.

Sov som en stock.