Sex stora elektronikföretag bojkottar Kongo

Vidareskickar material från “Rättvis elektronik” för er som inte följer den själva. Tanken är god. Bojkott är dock inte alltid en bra lösning eftersom det ofta slår mot de redan utsatta. Att något behövs göras för coltanbrytningen i Kongo är dock uppenbart. Så all uppmärksamhet som leder till debatt är viktig runt frågan.

“Apple, Nintendo,

Nokia, Sony, HP och Intel kommer sluta köpa råmaterial från Demokratiska Republiken Kongo från och med nästa månad, enlig

t MacWorld. Efter att ha finansierat kriget i Kongo i över ett decennium drar de sig alltså från landet helt och hållet. Detta är inte helt oproblematiskt. Make IT Fair uppmärksammade i en rapport förra året att lokala organisationer i Kongo avråder starkt en bojkott av landets gruvindustri, eftersom så många är beroende av den för sin försörjning (och överlevnad). Vi måste förbättra arbetsvillkoren i gruvorna, inte lämna

dem i sticket, vi måste ersätta de gruvor vi lämnar med att investera mer i gruvor som inte bidrar till kriget i så hög grad. Detta verkar dock elektronikföretagen inte tänka på. John Kanyoni, ordförande för mineralexportföreningen i kongolesiska Kivu, säger att man har för avsikt att försöka kompensera bortfallet genom att vända sig till tillverkare i Asien. Kompensera elektronikföretagens bortfall, vill säga. Inte de kongolesiska gruvarbetarnas.”

http://rattviselektronik.wordpress.com/2011/04/04/sex-stora-elektronikforetag-bojkottar-kongo/

Grattis Mama Esther till Nelson Mandela Priset!

Esther Munyerenkana har tilldelats årets Nelson Mandela-pris! Och hon är väl värd det! Hon kallas också mama Cherie av kvinnorna på panzizjukhuset, kvinnorna som utsats för systematisk våldtäkt i ett brutalt krig i Östra Kongo. Att få gå med henne genom sjukhuset är en fröjd. Hon får sin omgivning att kvittra. Hon tar i sina medmänniskor och visar närhet och ömhet i situationer där kvinnorna själva drar sig undan för att de inte längre anser sig “rena” nog att vara i ett socialt sammanhang.

Mama Esther ärn en av få som själv hållit, själv orkat arbeta vidare. Det är det inte många som gör.

Hon är socialarbetare vid Panzisjukhuset i Kongo, arbetar nära teamet med psykologer och är en av huvudpersonerna i Kvinna till Kvinnas film Kvinnornas krig.

Kvinna till Kvinna rapporterar:

Jag är glad, priset visar att jag inte arbetar förgäves. Det stärker och gör att jag orkar arbeta mycket mer. Men priset är inte bara till mig, det går till alla mina kollegor på Panzisjukhuset. Det ger oss hopp, säger Esther Munyerenkana, årets mottagare av det kanadensiska Nelson Mandela-priset.

Nelson Mandela-priset delas ut var tredje år av fackföreningen CAV, The Canadian Auto Workers’ Union. Priset går till människor och organisationer som har gjort utmärkande insatser för mänskliga rättigheter och social rättvisa – i Nelson Mandelas anda.

Esther Munyerenkana arbetar som socialarbetare vid Panzisjukhuset i Bukavu, östra Kongo. Hon gör ovärderliga insatser för att stödja kvinnor som har utsatts för sexuellt våld i de konfliktdrabbade regionerna Nord- och Sydkivu. Esther Munyerenkana är dessutom en av huvudpersonerna i Kvinnornas krig, Kvinna till Kvinnas film om sexuellt våld i krig.

Grattis kära Mama Esther!

Lagstifta om konfliktmineraler – NU

Många är vi som blev glada då Margot Wallström i våras tillsattes som FN:s generalsekreterares särskilda representant  för frågor som rör sexuellt våld i konflikter.

Obama och kongressen har nu beslutat om den slutliga versionen av nya finansreformlagen, och den inkluderar något som hter sektion 1502, som är en lag mot konfliktmineraler. http://www.dn.se/debatt/sverige-och-eu-maste-agera-1.1147499

Varje år ska företag som hanterar mineraler som exempelvis guld, tenn, volfram och coltan, rapportera var mineralerna kommer ifrån och en plan för hur detta inte ska elda på konflikten, utan garantera en ”ren” väg för utvinnandet.  Detta i ett led i att bekämpa grundorsaken till konflikterna.

Till jul ska USAs version av åtgärden vara färdigformulerad och jag stämmer in i Margot Wallströms uppmaning:

Sverige och EU måste också agera och lagstifta om konfliktminiralerna omgående.

Trots att de ekonomiska krigen och dess hemskheter ibland kan kännas helt oövervinliga och grymma upplever jag nu, mer än någonsin en tillförsikt! Jag blev lycklig då jag på nyheterna på TV igårkväll hörde reportern krasst säga att ”vi” dvs väst, har utsatt Somalia för övergrepp bland annat i form av att dammsuga deras kuster på fisk, med stora trålare så att den inhemska fiskenäringen med småbåtar slogs ut. Ett sätt att försätta människor i hopplöshet och desperation som i sin tur är en av förklaringarna till att det är lätt att rekrytera till piraterna som nu ger sig på internationella fartýg.

Det är en del av sanningen som det inte ofta skyltas med.

Världen är komplex och det är inte ofta ”vi” och media vill rapportera om de handlingar ”vi” utför, som i sin tur påverkar konfliktsituationer, ger bränsle till de beväpnade grupperna att fortsätta och i bland till och med är grundorsaken… Det är mycket lättare att rättfärdiga våra liv om vi pratar om ett stamkrig långt där borta.

Så jag blir glad när jag hör människor som vågar se bredare, se människor var de än befinner sig på jorden och som vågar prata om grundorsakerna och inte bara om symptomen.

Låt lagstiftningen om konfliktmineraler bli något av det första vi tar tag i då vi öppnar riksdagen i höst!

Hur man skapar terrorister

I fredags innan jag gick från jobbet fick jag mail från Benge. Jag skrev i onsdags om Benge som förlorat båda sina barn i krigets Kongo. Brutalt mördade. Han skrev bland annat, fritt översatt :

”Tack så mycket Stina jag förstår hur mycket du känner med oss generellt och mig speciellt. Jag börjar så smått komma på fötter och tänker att Gud nog kommer att göra bättre för mig. Världen är så ond att jag har svårt att stå ut men jag vet att vi måste sätta stopp för dessa barbariska handlingar, dessvärre reagerar varken lokala myndigheter eller regeringen trots att presidenten nyligen passerade Bukavu, ingen tar i det, det är som om folk upplever att det bara är två flugor som krossats så varför ska vi prata om det? Det vänder sig i magen på mig.

Men fortsättning följer jag har precis skickat in en anmälan mot den kongolesiska armen och jag vet att det kommer att sätta mig i fara men jag har inget kvar att skydda. Kampen är ännu lång. Förlåt min okoncentration men jag är dig tacksam.”

När man berövats det som är viktigt. När man känner att man inte längre har något att skydda, inget mer att frukta för inget värre än det här kan hända….

 Benge kommer inte att bli terrorist, han kommer inte att kallas terrorist och han för en stark, och laglig kamp i ett laglöst land.

 Men att försättas i hopplöshet är det farligaste som kan inträffa. Och jag har full förståelse för hur terrorister skapas.

Jag sitter på mitt trygga kontor, ska precis springa iväg på ett trevligt möte och kommer att innehålla födelsedagstårta!  

 Världen är komplex och jag kan känna mig så liten, så liten. Mitt hjärta gråter med Benge och familjen, mitt hjärta skriker av vrede och frustration. Min hjärna surrar av åtgärder och bläddrar kontakter jag bör ta….

Ställ dig upp med mig! Med Benge! Och med alla andra som kämpar för fred!

Sorg och uppror i mitt inre

VARFÖR? VARFÖR? Mitt inre vänder sig av smärta och vånda.

Jag pratade precis en lång stund med Mama Madeleine. Via facebook fick jag höra av en annan, att något hemskt hänt Benges barn. Så jag ringde upp Mama Madeleine. Benges barn är döda. Mördade. 10 och 12 år gamla. Barnen var påväg hem med sin mamma. Vid infarten av staden Bukavu. De blev stoppade.

Pojken sköt de i huvudet. Flickan hög de med machete.

VARFÖR? VARFÖR? Jag skriker i mitt inre. Det gör så ont. Det är så meningslöst. Sorgen är kvävande. Att förlora sina barn. Att se dem mördas framför ögonen. Hur kan de ske? Hur får sådant hända i vår civiliserade värld år 2010!?

Mama Madeleine bad mig ringa igen ikväll så att även de andra kan prata av sig. Hon frågar var de kan vända sig. Detta är inte en värld av leva i. Traumat är kvävande.

Käre käre Benge och alla andra kära vänner i Bukavu, i Kongo, i krigshärdar på andra håll i världen! Mitt hjärta gråter med er och det känns som om mitt inre vänds ut och in. Otillräcklighet, frustration och oändlig sorg.

Jetlag åter i Sverige

Jag älskar att komma tillbaka hem till Sverige och kliva rakt in i våren!

Det har varit rivstart åter på Svensk mark till toppkandidatutbildningen i två dagar (hihihi känns superkul!) och ikväll vidare direkt till Franska Reformerta Kyrkan för att prata om Kongo.

Förväntade mig att känna mig tröttare, men förmodar att jag är upprymd över allt spännande vi fått vara med om på denna resa, och alla fantastiska och inspirerande människor, släkt och vänner, vi fått umgås med under dessa vecka.

Och nu speedad över spännande diskussioner och övningar!

Har hundra saker att skriva om, men förmodar att jag borde försöka komma i dygnstakt istället och ta tag i skrivandet igen på måndag! I morgon tänker jag nämligen plantera lökar i trädgården!!!

Inom mig bubblar resan, färgglada bilder, möten, samtal. Men också engagerade människor jag mötte på Huddingedagarna idag, som skulle vara superspännande att koppla till flera av våra projekt, som Clean Water, förskolepedagogerna, återvinningscentralen, mentorsprogrammen och majblomman!

Så var så säker : jag återkommer om allt detta!

God Jul

”Nu är glada julen här , här, här”… den texten står broderad på den julbonad som mormor broderat åt mig 1980 och som fått följa med genom livet. Nu hänger den över matbordet första julen i huset.

December har varit en intensiv månad jobbmässigt. PMUs julkampanjs budskap om våldtäkter som krigsstrategi passerar gränsen för all fattningsförmåga. Fyra gäster från Kongo kom för att ge ett ansikte åt det sannslösa och jag hade förmånen att få vara med dem 24 timmar om dygnet i o m att de även bodde hos mig.

http://www.pmu.nu/jul/

Det var fantastiska dagar som fortfarande fyller mitt medvetande till bristningsgränsen och som sätter djupa spår. Även om ämnet tyvärr inte är nytt gör mötet att det denna gång inte går att hålla ifrån sig. Det blev en vecka fylld med både tårar och skratt. Starka möten med människor som berättade sina egna livshistorier när de berörts av Mama Justine och Dr Mukwege som huvudpersonerna hette. De livsöden jag fick berättat för mig, den egna kampen mot krigets tillsynes hopplöshet och omvärldens bristande förståelse och vilja att ta tag i något annat än soldat-mot-soldat-krig. Våldtäkterna som massförstörelsevapen, en långsam men effektiv strategi för att förgöra ett helt folk, är uppenbarligen något världens beslutsfattare – och vi vanliga dödliga också för den delen – inte har lika lätt att ta tag i.

Trots detta hårda ämne är det värme och hopp som våra gäster lämnar efter sig. Dr Mukweges utstrålar en sällan skådad vishet och jag kommer alltid att bära våra samtal med mig. Mama Justine är en fantastisk person och hennes erfarenheter är svåra att ta in. Hon strålar och får symbolisera ljuset för detta års julfirande.

Nu i julhelgen går jag in i vecka 31 av graviditeten. Långa observationer med ultraljud har visat att barnet nu drömmer när det sover. Detta kan man se genom att barnets ögon rör sig på samma sätt som hos sovande vuxna. Mama Justine hade kommit ännu längre i sin graviditet vid den första våldtäkten hon utsattes för. Och efter allt våld den innebar så förlorade hon barnet – och troligen möjligheten att alls kunna få fler barn. Jag tror inte att det går att skylla enbart på graviditetshormoner från min sida att hennes händer på min mage, och alla framträdanden med gästerna i julkampanjens syfte fick en extra dimension.

Julens firande bygger på ett annat litet barn som ska ge oss hopp och framtids tro, försoning och upprättelse. Jag ber för mama Justine återvändande till ett ännu oroligt område, för alla som inte kan stämma in i nästa rad på min julbonad ”för oss alla lika kär, kär, kär…”

Och jag vill tillönska er alla: en riktigt God och Fröjdefull Jul.