Hjälte – på ett barnkalas

I helgen hade en väninna födelsedagskalas för sin dotter. Det var en fantastisk tillställning med massa glada, söta barn, massa gott att äta, serpentiner och godispåsar! Precis som det ska!

Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde, med att servera saft, fylla på tallrikarna, dansa och skoja med barnen. Vid två tillfällen uppstod konflikt mellan några av barnen. Då kom någon gråtande och vi satte oss ner med inblandade parter.

Konflitkerna var av karaktären:

- vi vill båda vara samma person i filmen.

- båda trodde att den andra blev arg då båda närmat sig en leksak samtidigt.

Det känns fantastiskt att få vara den kloka, lugna medlaren i denna typ av konflikter. Några väl valda ord, och barnen springer glatt tillbaka och fortsätter leken.

Tänk om det alltid vore så lätt? Tänk om det inte fanns några dolda agendor? Tänk om jag lugn och klok, med stor distans till det inträffade kunde ge råd som båda sidor direkt kunde acceptera? Småbarnsåren är social träning – som vi vuxna också kanske behöver komma tillbaka till och träna på ibland… Och jag önskar, ÖNSKAR verkligen, att jag hade så kloka svar och lösningar på andra konflikter som upptar min tankeverksamhet, ibland både dag och natt…

 

 

Uppdrag FRED i Kongo

Jag ska göra get – och jag hoppas att du också gör get! Läs and take action tillsammans med Raise Hope for Congo!

Last week I had some friends over to watch the presidential debate on foreign policy hoping the candidates would mention the crisis in eastern Congo, but it never came up!

The conflict in eastern Congo is the deadliest war in the world, the presence of a new rebel group has brought a new wave of violence and instability to the region, and recent U.S. regulations are under threat of a lawsuit. The United States has an important role to play in helping move eastern Congo from war to peace.

We need to make peace in Congo a priority for the presidential candidates. And that’s exactly what we’re setting out to do.

Robin and Emmanuelle vote for Congo
Show President Barack Obama and Governor Mitt Romney that no matter who is elected, prioritizing Congo matters to you.

  1. Take a photo of yourself holding up a sign that says: “I’m voting for Congo.”
  2. Upload your photo to Facebook and tag CFCI’s Facebook page. Tweet your photo with the hashtag #Vote4Congo. Upload your photo to Tumblr and tag #Vote4Congo. Or, Instagram your photo and tag #Vote4Congo.

 

We’ll collect all #Vote4Congo photos posted to Facebook, Twitter, Tumblr, and Instagram and post them to our own very own Instagram account. Don’t worry if you don’t have Instagram, we’ll do it for you!

University students from across the world have already begun voting for Congo.

After the election, we’ll print all of your photos out, and deliver the first-ever Instagram petition to the next president.

Sincerely,

JD Stier
Raise Hope for Congo Campaign Manager
Enough Project

Sångtext, eller kanske dikt, av en kär bror.

Det var då …. det var för några år sen….. en ny allians regering fick förtroende att leda Sverige. Carl bildt(m), Bengt Westerberg(fp), Olof Johansson(c) och Alf Svensson(Kd) skulle regera tillsammans….. samtidigt som ett högerextremiskt, och rasistikt parti klev in i den Svenska Riksdagen. Ett parti som också använde sig av ordet demokrati….. det ryktades då om att dom skulle få en vågmästarroll in i Riksdagen… det var då …det var Ny Demokrati med Bert Karlsson och Ian Wachmeister i Spetsen. Hmmmm Vad blev det av dom???? vart tog dom vägen?
Lasermannen med blondfärgade hår gick omkring sköt på människor med utländsk utseende…… Jag minns då att det var väldigt, väldigt kallt i Sverige då……. Det kändes då som allt som hade gått snett i den svenska politiken var mitt fel…………vårt fel……..??? men säg mig vart e dom nu?

Det är nu…………”Nya demokrater” Sveriges demokraterna har tagit sig in i den Svenska Riksdagen med samma budskap………………..är det så lönsamt att vara invandrar fientlig i Sverige? varför?

om några dagar , månader eller kanske år vet vi vilken historia vi skrev tillsammans för Sverige. Jag tror på dig , Sverige och på dig svenska folket. jag kom hit av kärlek. med Kärlek vill jag verka här och i hela världen .”

Edo Bumba

Mitt i Love Stockholm 2010

Jag gillar folkfest! Jag gillar stora sammanhang med glada människor som viftar med flaggor och ballonger. Victoria och Daniel var strålande! Victoria är ”född prinsessa” i ordens rätta bemärkelse!

 Victorias vackra klänning hace dessutom samma tanke som min! Den korta ärmen, kanten runt axlarna och släp från midjan! Fast mitt var inte fem meter långt….! Och min var designad på ett kafé på söder med min väninna Ida, som också skrev den vackraste bröllopssång jag hört till vårt bröllop!

 Så jag, vid alla bröllop återupplever man sitt eget, och känslorna blommar! Min dotter fröjdas över att få vara brudnäbb och i september och min son har ett stort mål i sikte som jag väl får påminna honom om senare i livet!

 Det var muntra toner och positiv samvaro i trängseln! Och folket satt bänkade framför sina tv-apparater också långt bortom Sveriges gränser! Vi åkte in till stan och hann lagom till storbildsskärmen utanför operan för att höra de lyckliga tu säga JA till varandra! Sedan såg vi en snabb skymt av dem i kortegen innan vi banade oss iväg genom folkvimlet för att fira med en fika! Där lyckades vi också bli intervjuade av Expressen, för er som missat det klipper jag in bilden här! ;-)

 Rosa rosor i fönster och runt pelare. Signalerar frid och lycka. Och då blir det för mig förvirrande med militäruppvisningen ”i tiden”… Jag kan inte koppla JAS-uppvisningar och militärparader till kärleksparaden Love Stockholm 2010. Jag kan inte tycka att det ser mysigt och välkomnande ut att brudparet ska behöva gå under spetsiga, blanka bajonetter ut från kyrkan. Jag kan inte tycka att militären ger pompa och ståt. Jag tycker att det är otäckt.

 Musikkårerna – ”fine”, häst och vagn – underbart. Men beväpnad militär tågande i stora klungor? De kunde väl åtminstone virat blommor runt sina vapen för att signalera fred och kärlek!

 Om vi ska diskutera tidsenligheten med kungahuset så är det inte kärleken som bör vara tvistefrågan utan jag skulle vilja lägga krutet (skojigt va?) på militäruppvisningen! Kungahuset har mycket roligare saker att visa upp än krigsmakten.

Och jag i Aftonbladet veckan innan på denna bild….

Hälsningar från Svennerstål & Partners

Svennerstål & Partners AB har sedan 2007 stöttat Dr Mukweges arbete med våldtagna kvinnor och utsatta familjer i Kongo. De senaste veckorna har Dr Mukweges arbete färgats av vrede, frustration och oändlig sorg. Krig är en mardröm som vi gärna håller ifrån oss. När det drabbar våra närstående är det svårare att hålla distans. Som Madeleine Mukwege uttryckte det förra veckan: vi arbetar med de våldtagna kvinnorna här i Kongo och deras familjer dagligen. Vi bär deras sorg och smärta med oss. Vi kämpar för att hålla huvudet över vattnet och behålla hoppet. Men när det slår in mot de egna finns det ingen axel att gråta mot längre, ingen hand att stötta sig mot.

Benge, en närstående till familjen Mukwege, förlorade brutalt sina två barn torsdagen, för två veckor sedan. Mördade. 10 och 12 år gamla. Barnen var på väg hem från en utflykt med sin mamma. Vid infarten till staden Bukavu, i östra Kongo besköts bilen. Chauffören dog direkt, även sonen som fick två skott i huvudet. I tumulten lämnade de överlevande bilen och då höggs även dottern med machete, och dog i sin mammas armar.

Benge själv uttrycker det ”jag har inget kvar att skydda, inget kvar att förlora.” När man berövats det som är viktigt. När man känner att man inte har mer att frukta för inget värre än det här kan hända…. Varken lokala eller regionala myndigheter har reagerat. Kriget är vardag och rösterna har tystnat.

Men det får inte vara så. Vi får inte acceptera att det är så. När vi i november förra året hade förmånen att bjuda in er tillsammans med Dr Mukwege till middag på Grand Hotel sa han:

“Alla här närvarande vet vad som försiggår. Jag höjer min röst för att ge röst åt dem som inte har någon röst. Ert engagemang är ett sätt krossa tystnaden, att krossa likgiltigheten. Att dö likgiltig är den värsta döden. Alla har möjlighet att påverka. Att inte agera är också att agera – det är att acceptera. Jag vet att er närvaro här ikväll är ett sätt att manifestera att ni INTE accepterar det brutala våld dessa människor utsätts för. Ert engagemang stärker mig, stärker dem som utsätts för övergreppen och vårt arbete för förändring. Ni har alla positioner att verkställa sann förändring. Jag känner mig hedrad och oerhört varm om hjärtat för att ni delat denna kväll med mig och visat ert engagemang. Stort tack.”

Vi vill nu uppmana er att höja era röster. Låt världen veta vad som händer, och ni kan bidra till att möjliggöra en förändring genom att stödja Dr Mukweges arbete i Kongo via Svennerstål & Partners och nätverket Yennenga Progress på bg 452-8550

Med vänliga hälsningar

Håkan Svennerstål                    Hanna Moss                                 Stina Berge

Hur man skapar terrorister

I fredags innan jag gick från jobbet fick jag mail från Benge. Jag skrev i onsdags om Benge som förlorat båda sina barn i krigets Kongo. Brutalt mördade. Han skrev bland annat, fritt översatt :

”Tack så mycket Stina jag förstår hur mycket du känner med oss generellt och mig speciellt. Jag börjar så smått komma på fötter och tänker att Gud nog kommer att göra bättre för mig. Världen är så ond att jag har svårt att stå ut men jag vet att vi måste sätta stopp för dessa barbariska handlingar, dessvärre reagerar varken lokala myndigheter eller regeringen trots att presidenten nyligen passerade Bukavu, ingen tar i det, det är som om folk upplever att det bara är två flugor som krossats så varför ska vi prata om det? Det vänder sig i magen på mig.

Men fortsättning följer jag har precis skickat in en anmälan mot den kongolesiska armen och jag vet att det kommer att sätta mig i fara men jag har inget kvar att skydda. Kampen är ännu lång. Förlåt min okoncentration men jag är dig tacksam.”

När man berövats det som är viktigt. När man känner att man inte längre har något att skydda, inget mer att frukta för inget värre än det här kan hända….

 Benge kommer inte att bli terrorist, han kommer inte att kallas terrorist och han för en stark, och laglig kamp i ett laglöst land.

 Men att försättas i hopplöshet är det farligaste som kan inträffa. Och jag har full förståelse för hur terrorister skapas.

Jag sitter på mitt trygga kontor, ska precis springa iväg på ett trevligt möte och kommer att innehålla födelsedagstårta!  

 Världen är komplex och jag kan känna mig så liten, så liten. Mitt hjärta gråter med Benge och familjen, mitt hjärta skriker av vrede och frustration. Min hjärna surrar av åtgärder och bläddrar kontakter jag bör ta….

Ställ dig upp med mig! Med Benge! Och med alla andra som kämpar för fred!

Dialogens komplexitet

Män i uniform. Vi satte oss i rundabordsform. 14 män, 3 kvinnor (varav en var sekreteraren) och alla satta upp sina datorer. Svarta. Jag tog upp min. Rosa.

Vi ska dela perspektiv och erfarenheter. Det är både folk från försvarsmakten och civila samhället. Och det är väl där jag kommer in också.

Förste talaren konstaterar att de flesta konflikter är transnationella – dvs konflikterna bygger inte bara på det egna landets interna frågor utan det finns massa intressen ibland långt utanför det egna landets gränser.  Jag är tacksam för den utgångspunkten.

Hur utvecklar man förmågan till dialog? Dagen ger många bra ordspråk och citat och jag får bara plats med några här:

”Många är de stackars antropologer som sätts på hedersplatsen i huset och inte får röra sig utan tillåtelse. Den som hade varit viktigt att tala med är i nästa by, hästarna är i bergen och sanningen är på brunnens botten”.

Någon fortsätter med att säga att vi ofta får de svar mottagaren tror att vi vill ha… Möjligheterna att klampa i klaveret är mycket stora! Tusenfaldiga. Det finns inga genvägar. Du måste vara på plats, söka förståelse, bygga förtroende och närhet.

Blev tipsad om hemsidan: www.cdainc.com där jag fick ett bra nytt citat:

Knowing is not enough; we must apply. Willing is not enough; we must do. – Johann Wolfgang von Goethe

Förutom detta citat handlar sidan om saker vi diskuterat på detta seminarium, så som ”Do no harm” och ”Listening project” som handlar om att lyssna på vad lokalbefolkningen vill, som kan tyckas vara en självklarhet… Men någon presenterade en rapport av en undersökning som gjorts i 20 länder där sammanfattningen var att befolkningen i respektive land sa att givarländerna inte lyssnar. Att ”givarna” kommer och levererar – men utan att ta hänsyn till lokala frågeställningar.

Spännande uttryckt var att verktygen finns för dialog. Men det är verktyg för praktiker och inte för teoretikerna och forskarna… Det är för hands on och verklighetsanknutet för dem!

Situationen är väldigt komplex så det kommer inga lätta lösningar. Ingen vill påstå sig ha en lösning. Någon sa: myntet hat inte två sidor, utan sex eller sju sidor!

Makt och ledarskap är olika saker. I krigssituationer är vapen en given maktbas, för att man är rädd att ”straffas”. Den makt som baseras på rädsla splittrar lokalsamhället, och hotar de goda krafterna. Detta eftersom man inte vågar stödja dem som står upp mot de väpnade grupperna pga rädsla för bestraffning av att stödja ”fel” grupp..

Vilken grupp är mest strategisk att stödja?

”Ni västerlänningar ni har klockor, vi Talibaner har tiden! – ni kommer att åka hem, vi ÄR hemma.”

Maskulinitet – det är frågan

Jag blir glad av att se rapporten. Inte för att ämnet på något sätt är upplyftande, eller lättillgängligt eller skojigt, utan för att forskarna som skrivit rapporten genom redan första sidan – bilden- signalerar en viktig aspekt.

Underrubriken är a critical analysis of sexual violence in the Democratic Republic of Congo. Bilden på omslaget på rapporten tar upp store delen av ytan och är en bild av män. Män i uniform, och bakom dem civila män.

Däremot uppvisar audienset vid denna presskonferens om rapporten motsatta bilden – som vanligt. Vi är nog 90 % kvinnor i salen. I ett ämne som handlar om mäns våld mot kvinnor.

De två forskarna presenterar sin rapport och jag återkommer till min diskussion kring värderingar och ansvar, och att se sin roll i samhället, och att enskilda, tillsynes små, händelser och attityder påverkar formadet av samhället. Dessa attityder gör att de trauman som män/pojkar upplever i krig inte debatteras. De blir i det närmaste osynliga som offer för krigsrelaterat våld.

Vi ser ideal kring militariserad maskulinitet, mannen som stark och trogen soldat, och manlig sexualitet som en kraftig (okontrollerbar?) drift. I kombination med strafffrihet, ett samhälle som inte ger kännbara koncekvenser för (könsbaserat) våld ger normaliserande konsekvenser.

Jag trodde att det vad allmänt vedertaget, men min granne runt bordet sa att det nog dessvärre inte är så. Och det dröjer inte många minuter innan någon annan i salen påpekar att deras analys är ny och banbrytande…

I Kongo blir det högst påtagligt. I Sverige kan det tyckas mer subtilt, men det finns även här, där gränserna förflyttas för vad samhället accepterar och vilket syn man har på kvinnor respektive män, då det begåtts övergrepp, vilket stöd som ges till offren och vad förövaren får för represalier – och återsocialiseringen!

Än en gång, och jag kommer att säga det hundratals gånger till – för att komma åt mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta aktivt med definitionen av manlighet (och sexualitet) och hur den begränsar utvecklingen i samhället.

Läs också intervjuen med Leila Zerrougui, vicechef för FN-styrkan i Kongo som besöker Sverige.

Går det skydda barnen från världens hemskheter?

Häromdagen hämtade mina föräldrar mina barn på dagis, vi andra sprang mellan olika möten och skulle komma hem sent. Vid sextiden strax innan jag skulle in på Fair Trade Shops årsmöte, slog jag en signal för att säga hej och höra vad de gjorde. Min mor svarade och sa att min far läste Svenska Dagbladet för dem (3 och 6 år gamla).

 Jaha, något speciellt? – blev förstås min följdfråga.

 Barnen hade sett tidningen på köksbordet och det föranledde en del frågor. Förstasidan på tidningen var blodiga människor i Thailand, som låg döda på gatorna. Förstasidan på kulturdelen var tjurfäktning. Barnens naturliga fråga var – varför? Varför gör de så?

Svara på den på ett smidigt och enkelt sätt!

 Tänk om det fanns enkla svar och förklaringar. Jag får inte ihop frågan om makt, ansvar, ekonomiska resurser, medmänsklighet. Pippi Långstrump sa att ju starkare du är desto snällare måste du vara. Det är lätt att tala om i barns värld. Jag önskar att det vore lika lätt i de vuxnas värld.

 Idag är det DN:s utrikesdag i Stockholms konserthus, med barn i fokus. DN:s första sida berättar om barnsoldater.  De vuxna runt de barnen är inte heller direkt några Pippiförebilder. Och sedan är det makthavarna runt de militanta grupperna. Och sedan är det andra länder med intressen runt länderna…

”Ishmael Beah, 29 år, tvingades att bli soldat i Sierra Leones regeringsarmé när han var 12 år gammal. I dag lever han i New York och arbetar för barn som är krigsdrabbade för Human Rights Watch och FN-organet Unicef. Han har skrivit en bok om sina upplevelser – i svensk översättning ”Lång väg hem”

 http://www.dn.se/nyheter/utrikesdagen/fn-fritog-honom-fran-livet-som-barnsoldat-1.1109035

 Det finns maskrosbarn och det finns goda förebilder. Världen är på många sätt hemsk och orättvis, och det jag kan göra för mina barn är att visa dem de goda förebilderna, de som vågar stå emot, säga ifrån och arbeta för förändring.

Att hitta den samlade kraften

Jag har förmånen att känna en fantastisk människa som heter Martina. Just nu är hon på “fältuppdrag” i några månader igen och befinner sig i Kongo. Förutom att hon är en oerhört kompetent, varm människa, kan hon dessutom formulera sina iaktagelser på ett fascinerande sätt. Jag följer hennes resedagbok, och hennes texter lämnar mig aldrig oberörd.

Idag läste jag:

Det är också fascinerande hur krigskulturen skapas. Jag tror det var i Sierra Leone det var en aktion som hette ”Every Living Thing”. Då är det inte svårt att föreställa sig en tioåring som har tvingats döda hela sin familj och inte har något annat att kalla familj förutom sina rebellbröder och -systrar och bygger hela sin identitet och acceptans av gruppen på att utföra de uppdrag han får. Dessutom är han förmodligen så drogad att han inte kan hålla många kommandon i huvudet utan rusar iväg på den mission han är ute för att utföra. De var så smarta och kom på ett så slagkraftigt namn ”Every Living Thing”, för då är man ju verkligen ute för att ta livet av allt som lever, från höns till människor. Om vi som jobbar för det goda bara kunde komma på lika slagkraftiga slogans som verkligen får folk att agera enligt slagordet och förändra beteenden som våldskulturer och utnyttjande av människors svaghet. “

ja, vi måste hitta på slogans med lika mycket kraft som denna onda hjärntvätt för med sig. Tänk att kunna skapa sådan stämning att människor gör vad som helst. Det borde kunna gå att göra i även goda syften. Det är ju så många onda som lyckats. Dock i kombination av hot. Rädsla är ett effektivt medel. Svårt att skrämma någon till godhet. ..

Vi måste vara mer innovativa och våga mer i vårt arbete för fred.