Vår uppgift som medmänniskor

Jag försöker andas lugnt och samla tankarna. Känner mig illamående. Kanske just för att jag inte ser vad jag ska göra. Tankarna rusar och orationellt nog vill jag vara där, i vardagsrummet med familjen. Hålla händer. Fast jag vet att det inte räddar världen eller är speciellt klokt.

Igår kväll utfördes ett nytt mordförsök mot Dr Mukwege. I hans hem! Med hot och press mot barnen. Dr Mukwege lever, men en närstående som var på plats och gick emellan, träffades i skottlossningen och mördades, då de slängde sig på marken för att undkomma kulorna.

På bilden Jeff, som nu då inte längre finns med oss, som är fantastisk på att laga mat som jag njutit många gånger. Sorg.

Modiga människor som vågar stå upp för det de tror på, blir ofta utsatta. Ett viktigt uppdrag för oss vanliga, dödliga, små människor som ibland kan känna oss väldigt hjälplösa, är dock att vara tydliga med att vi stödjer dem som har civilkurage. Även om vi inte är så modiga som dem är min övertygelse att vår uppgift som människor är att stödja dem som är modiga så att de känner att de inte står ensamma och att de som försöker tysta dem får VETA att hjältarna inte står ensamma, utan vi alla andra, små människor står upp för dem – och tillsammans är vi starka.

Läs mer:

http://www.pmu.se/viewNavMenu.do?menuID=341&oid=12127

http://kristof.blogs.nytimes.com/2012/10/25/an-attack-on-one-of-my-heroes-dr-denis-mukwege/?smid=fb-share

 

 

 

Executives and Presidents, please make yourself heard! You will be historical!

Yesterday I attended a seminar with a panel with Global Witness, Swedwatch, MakeITfair, Nokia, a representative from  the European Union, and the Swedish Defence Research Agency.

Informative, clear, different interesting approaches from those speakers’ different perspectives, and substantive solutions.

On Conflict Minerals.

It was noted soberly that the conflict in Congo (DRC) has over 5 million deaths and the highest rape rate in the world …

There was talk of laws and regulations that we all know will take many long months or years, of juggling before all EU countries agree and before we convinced China and other countries which are also involved to join …

A conflict in which the map of abuse matches with the map of where the mineral resources are to be found.

If we stick to non-personal feelings about this conflict, it was a good seminar. If we start listening to the stories from all the Congolese who sat in the audience, we know we missed out an important dimension.

Indignation over the world of silence …

There are heroes out there who defies death threats and choose the hard way to stand up for what they believe. It is easy to hide behind multinationals beautiful facades, but we must say: this is one of the worst conflicts and abuses committed in the history of the world!

And major economic interests help to keep the conflict alive. Far beyond the boarders of Congo.

I feel small and I am looking for heroism behind the thick wallets of executives and presidents.

“Executives and Presidents, please make yourself heard! You will be historical!”

 

I dagens mailskörd:

“Dear Stina,

The past few weeks have been critical for our campaign. You’ve been asking members of Congress to back strong conflict minerals regulations. During that time, I had the privilege of traveling to eastern Congo as Raise Hope for Congo’s new campaign manager. While there, I met with elected officials, local activists, and everyday people working to make Congo a better place. This was my first trip to Congo. My visit left me inspired, hopeful, and determined to propel this movement forward.

Early in my trip, controversy around conflict minerals legislation gained wide-spread media attention. At the same time the conversations played out in newspapers and online, I met with local activists who are fighting alongside us to end the trade in conflict minerals. They expressed overwhelming and widespread support for your efforts to bring about meaningful change in Congo’s most devastated region.

As a united, international movement we can succeed in ensuring the technology we use every day is not fueling violence and war in Congo.

I’ve spent much of the past ten years counseling American youth involved with gangs and drugs. While in Congo, I visited BVES, a child soldier reintegration program. This visit was especially moving to me. As in the U.S., in order for a young person to transcend the struggles of their present, they need a strong community of support. In Congo, decades of violence and insecurity have completely eroded that sense of community and support. For a young boy like Joseph—sweet, sincere, and charming, a mere 8 years old when he witnessed his mother being raped—an armed group seeking revenge is often the closest semblance to a community of support. Like thousands of other boys, after his mother’s rape Joseph joined another rebel group, perpetuating a cycle of violence and insecurity in eastern Congo.

My commitment to Joseph, and to all of eastern Congo, is to never stop fighting until the deep, lasting, large-scale policy reforms are fully enacted.

I’ve told you my story of why I’ve made a personal commitment to contribute to lasting change in Congo. Will you share yours?

Hop onto Facebook, and tell your friends and family, in your own words, why the crisis in Congo matters to you. Include @RaiseHopeforCongo in your status update so your post shows up on our Facebook wall, and so that your friends can easily join us, too.

I look forward to working with you,

JD Stier
Raise Hope for Congo Campaign Manager”

Behöver nog inte tillägga så mycket här. Världen angår oss alla.

Grattis Dr Mukwege – och Världen!

För en coach och förebild som Dr Mukwege får man leta efter!

Nu har han fått ännu ett pris för sitt extraordinära arbete och insatser för mänskligheten!

The king baudouin international development prize!

Jag skriver mer om det på http://www.yennengaprogress.se/the-king-baudouin-international-development-prize

Och jag lovar att förkovra mig i hemuppgifterna jag fått från coachutbildningenjag går…

Sex stora elektronikföretag bojkottar Kongo

Vidareskickar material från “Rättvis elektronik” för er som inte följer den själva. Tanken är god. Bojkott är dock inte alltid en bra lösning eftersom det ofta slår mot de redan utsatta. Att något behövs göras för coltanbrytningen i Kongo är dock uppenbart. Så all uppmärksamhet som leder till debatt är viktig runt frågan.

“Apple, Nintendo,

Nokia, Sony, HP och Intel kommer sluta köpa råmaterial från Demokratiska Republiken Kongo från och med nästa månad, enlig

t MacWorld. Efter att ha finansierat kriget i Kongo i över ett decennium drar de sig alltså från landet helt och hållet. Detta är inte helt oproblematiskt. Make IT Fair uppmärksammade i en rapport förra året att lokala organisationer i Kongo avråder starkt en bojkott av landets gruvindustri, eftersom så många är beroende av den för sin försörjning (och överlevnad). Vi måste förbättra arbetsvillkoren i gruvorna, inte lämna

dem i sticket, vi måste ersätta de gruvor vi lämnar med att investera mer i gruvor som inte bidrar till kriget i så hög grad. Detta verkar dock elektronikföretagen inte tänka på. John Kanyoni, ordförande för mineralexportföreningen i kongolesiska Kivu, säger att man har för avsikt att försöka kompensera bortfallet genom att vända sig till tillverkare i Asien. Kompensera elektronikföretagens bortfall, vill säga. Inte de kongolesiska gruvarbetarnas.”

http://rattviselektronik.wordpress.com/2011/04/04/sex-stora-elektronikforetag-bojkottar-kongo/

Jag blir lycklig av drivkraft och människor som får saker gjorda!

Det är roligt att mina kompisar arbetar på olika utvecklingsorganisationer runt om – och att de dessutom bjuder in då det kommer intressanta besök! Igår satt jag med min kära Anna Sigstedt på Kvinna till Kvinna, och lyssnade till Godelive, som är samordnare i organisationen Fadi i Östra Kongo.

Det projekt som stöds från Kvinna till Kvinna är ett alfabetiseringsprogram. Fadi har ca 750 medlemmar. 90% av föreningens medlemmar och aktiva är kvinnor och kommer från 17 olika byar. 95% av deltagarna har varit utsatta för sexuella övergrepp.

Analfabetism är ett stort problem framförallt för kvinnor, eftersom man traditionellt väljer att satsa på pojkar vad gäller utbildning. Då det traditionella systemet bygger på att syskon tar hand om varandra, så satsar man inte på flickorna, utan det räcker att utbilda pojkarna.

Fadis projekt riktar sig således till att fånga upp kvinnorna. Hemsysslorna är en stor börda, så de var till en början oroliga att kvinnorna inte skulle dyka upp?

I projektet ser vi dock ett starkt gräsrotsengagemang. Alla kvinnorna engagerade sig på frivillig basis för att dra sitt strå till stacken att få till stånd de utbildningscentrum de projekterade. Kvinnorna har själva gjort sten av lokala material och byggt sina utbildningscentrum.

Det är medlemmarna själva som önskat sig verksamheten och sedan sett till att den blivit av. Jag blir lycklig av drivkraft och människor som får saker gjorda!

På centren är det inte bara alfabetiseringskurser, utan också andra aktiviteter för kvinnor för att stärka dem. T.ex. yrkesutbildningar och fotboll!

Shorts är tabu att ha på sig (i alla fall för kvinnor!), men blir en konkret sak att diskutera när man vill komma åt att respektera varandra. Shortsen är ändå relativt harmlöst och bra diskussionsunderlag! När kvinnorna kom hade en del av dem aldrig hållit i en penna – tre månader senare kan de börja läsa och skriva och är duktiga på att spela fotboll!

En kvinna fick ett guvernörsjobb när hon lärt sig läsa och skriva.

Övergreppen fortsätter, men det är historiskt att förövarna också de senaste större samordnade övergreppen, blivit gripna och fått straff. Nu återstår att se hur det påverkar krigsföringen framöver. Straffriheten är ett stort problem, så nu väcks åter hoppet om att få till en förändring.

Det är alltid roligt att besöka organisationer och prata med människor som ser potentialen omkring sig, som ser bortom en yta som ibland kan te sig kaotisk och hopplös (som i de länder som lever i konflikt eller postkonflikt), och som berättar om utvecklingen och de positiva förändringar som sker när människor går samman och således också skapar verktyg och kraft för förändring.

Tack Kvinna till Kvinna för att jag fick komma!

Och tack Anna som bjöd in och sprider kunskap och goda tankar omkring dig!

Vem har (inte?) sina fingrar i syltburken?

Jag blev glad när Marika Griehsel entrade scenen och joinade panelen (av män med till stor del militärfokus). Marika: ”jag är ganska arg, det går inte att åka ner och fråga en kvinna en gång till hur det var att bli våldtagen. Vi har hört det. Vi måste bryta likgiltighetern. Vi måste GÖRA något. Det starka civilia samhället måste stärkas ytterligare . Om de inte varit starka hade de aldrig överlevt det här.”

Det första kvinnorna säger är inte att berätta om övergreppen utan: ”Vi kan inte gå ut på fälten, vi kan inte skicka våra barn till skolan.”

Våra politiska och ekonomiska ställningstaganden måste vara kopplade till vår medmänsklighet och till uppdraget för mänskliga rättigheter.

Anledningarna till kriget är förstås många. Som alltid. Men en sak vet vi säkert och det är att den illigala handeln med mineraler både skapar konflikt och håller den vid liv.  Det är lätt att sko sig på att staten inte är fungerande.

Maria: ”Vi måste se att detta inte är ett kulturellt problem, det är inte ett sexuellt problem. Det är ett KRIMIELLT problem och måste behandlas därefter. Margoth Wallström säger att vi måste sätta en prisklass på övergreppen.”

Jag är glad att Margoth Wallström fått sitt nuvarande uppdrag. Det behövs ett sådant uppdrag. Och någon som har hjärta och hjärna att kunna göra något av det. Jag håller tummarna för Margoth. Hennes uppdrag är att fokusera på de juridiska aspekterna. Att kvinnor ska våga vittna. Att vi måste få bort strafffriheten. Rättsstatens sammanbrott, är ett uppenbart brott mot mänskliga rättigheter.

Marika: ”Det går att göra det vi vill göra om vi vill göra det. Om vi ser vad företagen kan göra för att utvinna mineralerna men vad vi inte kan göra för att skydda kvinnorna…. Alla är så kåta på att ta hand om de rikedomar som finns på den afrikanska kontinenten men vi tar inte vårt ansvar. Jag vill att vår kamp mot det sexuella våldet skulle se ut som vår kamp mot apartheid.”

Amen

Lagstifta om konfliktmineraler – NU

Många är vi som blev glada då Margot Wallström i våras tillsattes som FN:s generalsekreterares särskilda representant  för frågor som rör sexuellt våld i konflikter.

Obama och kongressen har nu beslutat om den slutliga versionen av nya finansreformlagen, och den inkluderar något som hter sektion 1502, som är en lag mot konfliktmineraler. http://www.dn.se/debatt/sverige-och-eu-maste-agera-1.1147499

Varje år ska företag som hanterar mineraler som exempelvis guld, tenn, volfram och coltan, rapportera var mineralerna kommer ifrån och en plan för hur detta inte ska elda på konflikten, utan garantera en ”ren” väg för utvinnandet.  Detta i ett led i att bekämpa grundorsaken till konflikterna.

Till jul ska USAs version av åtgärden vara färdigformulerad och jag stämmer in i Margot Wallströms uppmaning:

Sverige och EU måste också agera och lagstifta om konfliktminiralerna omgående.

Trots att de ekonomiska krigen och dess hemskheter ibland kan kännas helt oövervinliga och grymma upplever jag nu, mer än någonsin en tillförsikt! Jag blev lycklig då jag på nyheterna på TV igårkväll hörde reportern krasst säga att ”vi” dvs väst, har utsatt Somalia för övergrepp bland annat i form av att dammsuga deras kuster på fisk, med stora trålare så att den inhemska fiskenäringen med småbåtar slogs ut. Ett sätt att försätta människor i hopplöshet och desperation som i sin tur är en av förklaringarna till att det är lätt att rekrytera till piraterna som nu ger sig på internationella fartýg.

Det är en del av sanningen som det inte ofta skyltas med.

Världen är komplex och det är inte ofta ”vi” och media vill rapportera om de handlingar ”vi” utför, som i sin tur påverkar konfliktsituationer, ger bränsle till de beväpnade grupperna att fortsätta och i bland till och med är grundorsaken… Det är mycket lättare att rättfärdiga våra liv om vi pratar om ett stamkrig långt där borta.

Så jag blir glad när jag hör människor som vågar se bredare, se människor var de än befinner sig på jorden och som vågar prata om grundorsakerna och inte bara om symptomen.

Låt lagstiftningen om konfliktmineraler bli något av det första vi tar tag i då vi öppnar riksdagen i höst!

Sorg och uppror i mitt inre

VARFÖR? VARFÖR? Mitt inre vänder sig av smärta och vånda.

Jag pratade precis en lång stund med Mama Madeleine. Via facebook fick jag höra av en annan, att något hemskt hänt Benges barn. Så jag ringde upp Mama Madeleine. Benges barn är döda. Mördade. 10 och 12 år gamla. Barnen var påväg hem med sin mamma. Vid infarten av staden Bukavu. De blev stoppade.

Pojken sköt de i huvudet. Flickan hög de med machete.

VARFÖR? VARFÖR? Jag skriker i mitt inre. Det gör så ont. Det är så meningslöst. Sorgen är kvävande. Att förlora sina barn. Att se dem mördas framför ögonen. Hur kan de ske? Hur får sådant hända i vår civiliserade värld år 2010!?

Mama Madeleine bad mig ringa igen ikväll så att även de andra kan prata av sig. Hon frågar var de kan vända sig. Detta är inte en värld av leva i. Traumat är kvävande.

Käre käre Benge och alla andra kära vänner i Bukavu, i Kongo, i krigshärdar på andra håll i världen! Mitt hjärta gråter med er och det känns som om mitt inre vänds ut och in. Otillräcklighet, frustration och oändlig sorg.