Jag blir lycklig av drivkraft och människor som får saker gjorda!

Det är roligt att mina kompisar arbetar på olika utvecklingsorganisationer runt om – och att de dessutom bjuder in då det kommer intressanta besök! Igår satt jag med min kära Anna Sigstedt på Kvinna till Kvinna, och lyssnade till Godelive, som är samordnare i organisationen Fadi i Östra Kongo.

Det projekt som stöds från Kvinna till Kvinna är ett alfabetiseringsprogram. Fadi har ca 750 medlemmar. 90% av föreningens medlemmar och aktiva är kvinnor och kommer från 17 olika byar. 95% av deltagarna har varit utsatta för sexuella övergrepp.

Analfabetism är ett stort problem framförallt för kvinnor, eftersom man traditionellt väljer att satsa på pojkar vad gäller utbildning. Då det traditionella systemet bygger på att syskon tar hand om varandra, så satsar man inte på flickorna, utan det räcker att utbilda pojkarna.

Fadis projekt riktar sig således till att fånga upp kvinnorna. Hemsysslorna är en stor börda, så de var till en början oroliga att kvinnorna inte skulle dyka upp?

I projektet ser vi dock ett starkt gräsrotsengagemang. Alla kvinnorna engagerade sig på frivillig basis för att dra sitt strå till stacken att få till stånd de utbildningscentrum de projekterade. Kvinnorna har själva gjort sten av lokala material och byggt sina utbildningscentrum.

Det är medlemmarna själva som önskat sig verksamheten och sedan sett till att den blivit av. Jag blir lycklig av drivkraft och människor som får saker gjorda!

På centren är det inte bara alfabetiseringskurser, utan också andra aktiviteter för kvinnor för att stärka dem. T.ex. yrkesutbildningar och fotboll!

Shorts är tabu att ha på sig (i alla fall för kvinnor!), men blir en konkret sak att diskutera när man vill komma åt att respektera varandra. Shortsen är ändå relativt harmlöst och bra diskussionsunderlag! När kvinnorna kom hade en del av dem aldrig hållit i en penna – tre månader senare kan de börja läsa och skriva och är duktiga på att spela fotboll!

En kvinna fick ett guvernörsjobb när hon lärt sig läsa och skriva.

Övergreppen fortsätter, men det är historiskt att förövarna också de senaste större samordnade övergreppen, blivit gripna och fått straff. Nu återstår att se hur det påverkar krigsföringen framöver. Straffriheten är ett stort problem, så nu väcks åter hoppet om att få till en förändring.

Det är alltid roligt att besöka organisationer och prata med människor som ser potentialen omkring sig, som ser bortom en yta som ibland kan te sig kaotisk och hopplös (som i de länder som lever i konflikt eller postkonflikt), och som berättar om utvecklingen och de positiva förändringar som sker när människor går samman och således också skapar verktyg och kraft för förändring.

Tack Kvinna till Kvinna för att jag fick komma!

Och tack Anna som bjöd in och sprider kunskap och goda tankar omkring dig!

Mona Sahlin och kvinnornas krig

När jag stod och väntade vid väskbandet på Arlanda, tog jag en av kvällsposttidningarna som låg gratis till resenärernas förfogande.

På första sidan var ett stort uppslag på dagens viktigaste nyhet. I tidningen fanns inte mindre än fyra texter med bilder om detta fokusämne – Mona Sahlins nya handväska.

Jag kom från ett krigets Kongo, hade stålsatt mig för att inte drunkna i känslan av hjälplöshet och att inte kunna göra tillräckligt för världen.

Jag kom från människor som bönfaller världen att höra dem, och hjälpa dem att inte bara ta hand om symptomen utan bemöta orsakerna till detta grymma krig.

Världen är på många sätt grym. Som en av kvinnornas i filmen ”Kvinnornas Krig” uttryckte det: är det för att vi är ett afrikanskt folk, som ingen vill höra oss?”


En sådan kommentar gör ont. För kanske är det delvis sant? Om det varit Sverige där en halv miljon kvinnor var våldtagna hade nog reaktionerna sett annorlunda ut. Det är en skam för oss alla, för alla oss som säger oss stå för människors lika värde och mänskliga rättigheter.

I väntan på min väska på bandet, men alla dessa tankar snurrande i huvudet, undrar jag om jag hamnat i en absurd dröm, när jag ser all energi som läggs på en rosa, röd handväska.

Filmen ”kvinnornas krig”, gjord av Marika Griehsel, finns föresten att se igen den 8 mars på ABF-huset på Sveavägen, kl. 12.30. Mycket sevärd. Ta gärna med er Mona Sahlin och alla som skrivit om hennes väska.

Oändlig tacksamhet

Vaknade tidigt. Vi fick en förmiddag på stan. En väldigt ren stad, utan skräp på gatorna, på många sätt mycket välordnad stad, men med utvecklingssteg som är svåra att få ihop i huvudet och ibland svårsmälta. ”Till vilket pris?”, som en i gruppen sa.

Stora blanka banker och hotell. Köpcentran, som skulle kunna finnas i vilken svensk stad som helst, men kvarteret bakom, trängre gator med småbutiker fyllda av kinesiskt bjäfs, av bristfällig kvalitet.

Jag jämförde med sorg i hjärtat med mitt älskade Burkina, där det förstås också är stora klyftor men inte alls på samma sätt, inte på samma sätt koncentrerat och segregerat, och inte genom att utplåna de burkinska signalementen. I Kigali hittade vi en (1) enda butik som sålde konsthantverk. En enda, och den var minimal, utan större känsla. Den politiska strävan tycks långt ifrån vilja bygga på nationell stolthet och inhemst tradition.
Jag skulle åka med två av svenskarna till flygplatsen, (Dag och Christina) vars flyg gick en eller två timmar innan mitt. Två av de andra (Lena-Mi och Mats) var kvar på missionen och skulle till Sverige först i morgon. Vi packade ihop. Jag hann sitta i solen några sköna minuter och läsa ur Obamas bok.
Det var dags för avsked. När vi kom till bilen kom Lena-Mi med en avplockad hibiskusblomma (…) jag satte fästet till munnen och fick i mig några droppar nektar. Så hade jag inte gjort på 25 år. Känslor bubblade upp inom mig som jag inte visste fanns där, och jag kunde inte hejda de tårar som kom. Jag log i mitt hjärta och kramade Lena-Mi hårt. Det var det perfekta slutet på min nostalgitripp tillbaka till barndommens dofter, ljud och smaker, med uppväckta minnen och upplevelser.
När planet lyfte grät jag. Jag grät så att jag skakade. Jag grät för att jag lämnade en gemenskap där jag kände samhörighet. Jag grät av tacksamhet för allt vackert och varmt jag fått uppleva. Jag grät för all den smärta jag tappert försökt hålla tillbaka då jag lyssnat på de våldtagna kvinnornas grymma berättelser. Jag grät för rädslan som ständigt finns i luften i den sagolikt vackra omgivning som jag befunnit mig. Jag grät för de känslor Mama Madeleines förtroliga samtal vittnade om. Jag grät för att jag nu lämnade ett land som är i spillror, och återvänder till ett tryggt och välordnat liv. Jag grät för den känsla av litenhet som infann sig.
Så snart bälteslampan slutat lysa och flygvärdinnorna började cirkulera i planet, kom de ni en strid ström till min plats. De frågade hur jag mådde, om jag var flygrädd. Jag fick inte fram några ord, utan fortsatte att darrande gråta. Försökte le och säga att allt var ok. De kom med vatten och papper. Jag hulkade fram att jag grät för att jag lämnat massa människor som betyder mycket för mig. En manlig flygvärdinna blev sittande kvar hos mig. Ställde frågor om vilka jag lämnat.
”Du har ett stort hjärta. Egentligen är det av glädje du gråter för allt fint du fått uppleva. Bär med dig det som är vackert och positivt. Ni kommer att ses igen. Behåll de starka och varma minnena.”
Det ska jag göra. Jag är oändligt tacksam för denna resa.

Hotel Rwanda

Jag satte på mig en av klänningarna jag fått kvällen innan. Det var morgonen för avfärd. Jag skulle lämna Bukavu och ta mig upp till Kigali tillsammans med en grupp svenskar som skulle samma väg idag. Tur för mig!

Uppbrottsstämning som alltid när man trycker ihop den överfulla väskan och alla försöker vi säga det som vi vill att den andra ska veta att vi känner. Mama Madeleine och Dr Mukwege körde mig till gränsen till Rwanda, som ligger precis där Bukavu slutar. Jag fick mina stämplar i passet och vi åkte över bron som vi sett uppe från Dr Henri’s hus, över till Rwandasidan.

Fick inresestämplarna, mötte upp de andra. Hittade lite olika anledningar att gå tillbaka och kramas en gång till. Försökte bita ihop.

Färden gick genom nationalparken där vi såg i alla fall en apa på vägen! Vackra vägar genom de tusen kullarnas, grönskande land.
Vi fick installera oss i två lägeheter på missionen i Kigali, innan vi traskade iväg för att hitta någonstans att växla pengar och få i oss något att äta. Vi åt på hotellet Mille Collines, känt från filmen Hotell Rwanda. Samtalen blev mer och mer flamsiga allt eftersom kvällen led. Vi berättade alla missionshistorier, som trots allvaret ibland, blev underhållande i historiens ljus. Sådana där berättelser man kan berätta för barnbarnen framför brasan någon gång… om resan genom öknen, boaormen i trädgården, om alla märkliga husdjur man haft, om råttjagning på majsåkrarna, om när pappa fängslades misstänkt för att planera en kupp mot presidenten i aktuellt land, osv osv.

Jag berättade om barndomsminnen i Kongo. När vi gick över Hotel Mille Collines välstädare gård, skrattade jag åt minnet att vi som barn plockade bort blommorna från Hibiskusbuskarna och sög i fästet av blomman så att vi fick i oss de söta dropparna nektar. Jag berättade om hur vi fick göra det i smyg för att de vuxna inte uppskattade att buskarna var tomma på blommor när vi gått förbi! – Jag har inte försökt sedan dess.

Sov som en stock.

Omsorg och avskedssorg

Förmiddag på Panzi. Några sista möten och sista brev att skriva. Sedan var det lunchbjudning hos Mama Zawadi och hennes man. Jag gick en runda till och beundrade gårdens odlingar: ett enormt avokadoträd, majs, bananplantor, peppar, ärtor, plommon, äpplen, papaya, mango och mängder av blommor. Än en gång en fantastisk eftermiddag med stora delar av Mukwegefamiljen, än en gång en överdådig middag med massor av rätter, och än en gång så mätt att jag kanppt kunde resa mig. Avskeden hade börjat…

När jag på väg därifrån sa att jag gärna skulle köpa några mango och ha med hem till barnen, om vi ser några på vägen, gjorde Dr Mukwege en u-sväng med bilen och körde tillbaka till marknaden. Vi hade bråttom till kvällens bjudning, så jag sa att det inte är så viktigt och jag kan ju hitta i Rwanda på väg mot Kigali i morgon. ”För det första kan jag inte tänka mig något viktigare än du, just nu, och för det andra så är de Kongolesiska mangona mycket godare!”
Istället för de fyra mango jag sa att jag ville köpa, köpte Mama Madeleine nog tio! (Det visade sig att detta gav mig en smärre övervikt i väskan då jag skulle checka in, men den snälla personen bakom disken förstod mitt argument att mina barn inte skulle tro att jag varit i Afrika om jag inte tog hem mango åt dem.)
Dock gjorde mangoköpet att Mama Madeleine inte fick skjuts enda hem, utan fick ta en taxi medan jag och Dr Mukwege åkte direkt till missionsbjudningen, utan att hinna hem och byta om!
Vi var inbjudna på avslutningsmiddagen av en konferens med medverkande från både Kongo, Burundi, Rwanda, Burkina Faso, och Sverige, som varit under veckan och långborden stod uppdukade (jag var dock fortfarande proppmätt efter en hel eftermiddags ätande hemma hos Mama Zawadi att jag inte fick ner en bit till.). Jag presenterades på middagen, av ansvarig arrangör, som den de alla kunde vända sig till om de kom till Stockholm, om de behövde hjälp på något sätt!

Jag tar det som en komplimang och om det är bilden av mig så är jag stolt! Enda gången jag träffat personen i fråga tidigare, var nämligen på ett hotell i Stockholm där jag stod och strök Dr Mukweges skjortor samtidigt som jag bokade om diverse av hans familjemedlemmars biljetter.
Hemma den kvällen kom Alain och Sandrine förbi, jag överöstes med presenter av både dem och husets familj. Fick bland annat en sjöjungfrukjol som jag drömt om i många år! Skratt och mången försök att hålla tårar borta.

Mikrokrediter, entreprenörsanda och taggtråd

Papa Israels chaufför kom och hämtade mig på morgonen, och tog mig till organisationen PLD. Dagens fokus låg på microfinans. Efter en kort presentation på kontoret ledde färden iväg till att besöka en rad kvinnor som fått krediter från PLD för att se hur det gått för dem.

Det är kvinnor som dessa som visar att allt är möjligt. Vi mötte kvinnan som började med att gå runt på stan och vara ”växlingskontor”, dvs växla mellan dollar och den kongolesiska francen. Hon är fortfarande växlingskontor, men nu från sin butik, som är ett 12 kvadratigt rum fyllt med förnödenheter. Vägg i vägg har hennes son nu också startat ett cybercafé!
Vi mötte den ensamstående kvinnan som börjat med att sälja små fritterade bullar på stan, som nu pendlar till staden Goma där hon köper upp potatis, majsmjöl och torkad fisk som hon säljer vidare i Bukavu.

Vi möter 12 barnsmamman som försökte livnära sig på att åka till Tanzania och tillbaka för att sälja saker. Idag har hon två dricka-depåer och två barer i stan.
Vi mötte kvinnogruppen som alla har sina olika jobb som lärare eller sjukvårdspersonal, men som också tillsammans driver en cateringfirma som varje dag gör lunch till en större biståndsorganisation och varje helg serverar mat på bröllop och andra större fester.
Den sista vi träffade, var en kvinna som också sålt friterade bullar på stan, och som nu är stor affärskvinna, och importerar diverse saker från Dubai. Hon reser dit fyra gånger om året för uppköp som sedan säljs av återförsäljare i Bukavu.
Det finns kraft, beslutssamhet, entreprenörsanda och hopp!
Vi åt lunch hemma hos Mama/farmor Mango och Pastor/farfar Mukwege. Det känns priviligerat att få träffa Dr Mukweges syskon och föräldrar flera gånger i veckan och få dela måltider tillsammans. Jag njuter av att få äta kongolesisk mat och alla har nu insett att jag haft rätt ända från början att jag tål allt och inte blir dålig i magen av sådant här!
Dr Mukwege skulle vidare på en mottagning så jag och Mama Madeleine, åkte en runda på stan. Det regnade och groparna i vägarna fylldes av vatten. Vi stannade på ett flertal ställen för att hitta vad Mama Madeleine sökte: hon letade rätt sorts taggtråd att sätta på muren runt huset. Det bristande säkerhetsläget gör sig ständigt påmind. Taggtråden är en knaper tröst.

Orsak och symptom

Vi satt i samlingssalen, där de våldtagna kvinnorna har sin matsal och aktivitetsatelje. Jag var där med Mama Esther, av kvinnorna även kallad Cherie Maman. Alla här vet vem hon är. För hon ser alla. Många är de som anställts för att arbeta med det psykosociala arbetet, men själva snart varit allt för traumatiserade av de berättelser dessa kvinnor bär med sig.

Men inte Mama Esther. Hon har ett förhållningssätt och en styrka, som gör att hon själv håller och dessutom får patienterna att hitta tillbaka till livet.
Jag får träffa några av dem en och en, och de berättar vad de varit med om och hur de kom hit till Panzisjukhuset. Jag har läst liknande historier tidigare. Jag vet att världen är grym. Jag försöker ha ett förhållningssätt att ta till mig det som hänt och hålla den distans som krävs för att själv kunna prata om det utan att rösten brister.
Men att sitta och se in i ögonen på den som berättar gör ont, ohyggligt ont.
Dessa våldtäkter som krigsstrategi är långt ifrån ett uttryck för soldaternas sexuella lustar. Det makalösa våld och grymhet som är kopplad till själva våldtäkten är utan gräns. Och personalen på sjukhuset ser mönster i vilken militär grupp som använder vilken typ av våld: att skjuta genom underlivet, att sprätta upp, att hälla frätande syra…
Kvinnorna berättar om bestraffningar för vänner och familj som försökt fly eller göra motstånd. Som fått kokande vatten hällt över sig, som begravts levande, som fått fötterna fastbundna brett isär och sedan levande skurits upp… Om alla soldaterna dödat runt omkring.
De berättar om sina små barn som kommit bort i tumulten och som de sedan aldrig igen hittat. De berättar om de barn som fötts efter våldtäkterna och som sedan dött i fångenskapen. De berättar om släktens motstånd mot de barn som överlevt. För att barnets far hör till en grupp som gjort samhället så mycket ont.
Och de berättar om den egna våldtäkten, om misshandeln, utslagna tänder, visar upp sina stora breda ärr.
Mama Esther kramar och klappar. Mama Esther säger att ingenting är deras fel. Att våldtäkten inte är slutet på livet. Att de kommer att känna sig starkare igen när de fått vård. Att de kommer att kunna arbeta igen. Att de kommer ha krafter att ta hand om de barn som finns kvar. Mama Esther skojar och skrattar, spelar teater och får alla i salen att hurra och skratta.
Hennes skratt smittar och hennes förmåga att höja stämningen i ett rum fullt av trasiga människor är otrolig.
Hennes lycka är när de som kommer till sjukhuset börjar kunna le igen. Men vi vet alla att det är en lång process som väntar att komma tillbaka till livet. Att hantera ångest och depression, sömnlöshet och mardrömmar.
På eftermiddagen åker jag till Dorcas med Mama Zawadi. Dorcas är ett transithem för de som fått vård på sjukhuset men fortfarande behöver finnas i närheten av sjukhuset eller som helt enkelt vägrar återvända hem. Dorcas är som ett internat där de bor och äter, där deras barn sätts i skola och dagis, och där de själva får gå alfabetiseringskurs för de som behöver det, och även kurser i sömnad och andra hantverk.
Det görs mycket. Jag möter massor av starka människor som ger sina liv för att stödja dessa utsatta familjer. Jag ser otaliga internationella organisationer som stödjer olika delar av sjukhusets verksamhet.
Men det är symptomen man tar hand om. Vi måste ta hand om symptomen, men vi får inte glömma bekämpa och förebygga orsaken. Kriget måste få ett slut.

Att hitta lugnet i stormen

Hade planerat att spendera förmiddagen med mama Madeleine på stan, shoppa och känna på stämningen. Men efter gårkvällens jobb hemma, fick jag signalen av min käre Doktor att följa med en kortis till Panzi-sjukhuset ändå. Kom överens med Mado att jag skulle åka med Benge kl nio från sjukhuset för att komma och hämta upp henne för vår utflykt.

Hon var dock inte märkbart förvånad eller irriterad för den delen heller, när jag dök upp hemma först framåt tolv… Med tanke på min erfarenhet av jobbet förra veckan borde jag också insett. Jag trivs med att vara assistent! Trivs också med att förfoga över tiden, ta den som den kommer. Här är tiden är något svårplanerad. En strid ström besökare av alla de slag knackar på dörren och avbryter det man just jobbar med. Och som få andra sitter Dr Mukwege lugnt och avslappnat och pratar och skojar med den som tittat förbi, och tar sig tid att se människan. Det måste vara bra för hjärtat!

Besöken innebär också nya uppgifter och fler uppdragsområden.

Doktorn frågade någon dag om jag var stressad över trafiken. Av samma anledning som ovan är svaret nej. En klok person sa en gång att vi ju vet att trafiken är som den är, så det är ju inget att hetsa upp sig över. Och det är oerhört mycket mer underhållande att sitta i trafikstockning här, än på någon färdled i Sverige. Här är det stopp inte för att det egentligen är för mycket bilar utanför att alla måste sick sacka sig fram mellan hål och gropar, och turas om att ta sig framåt. Och under tiden finns det massor att titta på som passagerare: en folkmyller, av människor på väg någon stans, till skolor, jobb och annan sysselsättning, försäljare och små butiker utmed vägen, och så den fantastiska utsikten förstås!

Men eftermiddagen spenderades med att besöka fler platser vi pratat om och njuta av fler vyer, mer grönska. På vägen tillbaka blev vi stoppade av polisen. Bilens alla papper var så klart i sin ordning men polisen började tjafsa om körkortets giltighet. Det slutade med att polisen hoppade in i vår bil och vi skulle köra till kontoret för att reda ut saken. På vägen ringde polisen en kollega och bad denne möta upp där.

Istället åkte Benge till statshuset där han fått sitt körkort förlängt. Polisen blev förstås sur eftersom han trodde att han fixat det bra för sig när han skulle få åka

till sin station och han med en kollega kunde säga att vi hade fel i tolkningen av datumen. Jag som vit i bilen hade ju signalerat att det fanns pengar att hämta… Efter mycket om och men och att polisen fått höra från den som utfärdat körkortet att allt var i sin ordning, så gav han upp och fick traska tillbaka igen.

Än en gång fick vi bevisat vad som händer i ett land, då polis och militär inte får ut sina löner, då skenande priser gör livet ofattbart dyrt i ett land där människor måste leva på ingenting. Inte lätt att bygga ett samhälle utan något som helst förtroende för polisen, utan att man snarare måste försvara sig mot polisen.

Trots att hela gänget skrattat sig igenom händelsen, är det ändå ett spänt läge, besvikelse och uppgivenhet över ett land som trots sina enorma möjlihgeter är mycket svårt att leva i. Där förtroendet för statliga myndigheter är minimal.

Vi åkte till den plats jag och Benge besökt min första dag här, dit han säger att han åker för att se på vattnet och blommorna, när han behöver lugna sin själ. Vi satte oss på serveringen över vattnet, med utsikt över det blänkande vattnet, drack lokalt tillverkad fantastisk passionsfrukts juice och åt rostade minifiskar fiskade här.

Ett folk utan framtid odlar inte

Dr Mukwege stannar alltid på vägen och plockar upp vänner och bekanta som ska åt olika håll. Så vi åker sällan många meter ensamma.Varvade dagen med att fortsätta med Dr Mukweges pappersarbete, med olika projektbesök. Var på Dorcas igen, trasit-hemmet för de kvinnor som opererats efter krigets hemska våldtäkter och som är tillräckligt bra för att lämna sjukhuset, men ännu inte tillräckligt för att återvända hem till byar och städer som ibland ligger långt borta.

På Dorcas bor de och får gå kurser både i alfabetisering, om det behövs och i olika hantverk de kan ha nytta av när de sedan ska börja sitt liv igen ute i samhället. Deras barn, både sådana som blivit till som en följd av våldtäkter och de barn de redan hade och som de tagit med sig, sätts i skola och i förskolan som ligger i anslutning till sjukhuset.

När Mama Madeleine kom gick vi också besökte de nyfödda tvillingarna! Man glömmer så fort hur små bebisar är då de föds! Så otroligt mysigt. De låg i sina små sängar och tittade upp och tycktes le!

Dr Mukwege hade redan lämnat sjukhuset för något möte i stan. Jag hade en del kvar att göra så jag stannade kvar och tog sällskap med Benge hem. På vägen hem åkte vi förbi möbeltillverkare och träsnidare. Vackra saker. Men även detta hantverk har orimligt höga priser, som gör det omöjligt att konkurrera på världsmarknaden. Det finns många steg att ta för att detta land ska komma på fötter.

De flesta prislappar jag sett i butiker och restauranger ligger på prisnivå med Sverige. Vilket innebär att en liten klick människor har det bra och den stora massan lever under mycket knappa förhållanden. Utbildning, infrastruktur och inhemsk produktion. Egentligen är det ju fullständigt vansinnigt att ett land som Kongo importerar mat! Om du bygger ett staket börjar det växa! Bananplantorna är höga som palmer. Majs och solrosor har spridits med vinden och växer utmed vägarna.

Men ett folk utan framtid odlar inte. Ett folk vars åkrar bräns ner eller plundras av gerillagrupper, slutar tillslut att odla. Varför arbeta så hårt utan att få skörda? Uppgivenhet är det mest förödande man kan mötas av. Ett fattigt arbetande folk, inger hopp. Ett fattigt uppgivet folk, inger rädsla.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Burkina Faso. Det land jag känner bäst. Ett land som ligger näst underst på FNs lista över välstånd. Ett land med obefintliga naturresurser, med långa torrperioder, och mycket begränsat regn. Men med blomstranade kultur, vänliga och starka människor, låg kriminalitet, och ständigt mycket på gång.

Och då har har Kongo hur stor potential som helst, för ett gott liv. Men bristfällig ledning och obefintlig resursfördelning, för att inte tala om ett långdraget krig och ett folkmord, är befolkningen bruten och splittrad, tyngd av sorg och ofattbara trauman.

När TVn rullare på kvällen, och Dr Mukwege satt med några vänner i soffan och pratade, kom ett franskt debattprogram där en rad män satt och diskuterade våldtäkters fruktansvära konsekvenser, och vad som måste göras för att stoppa dessa övergrepp, efter en uppmärksammad våldtäkt. Dr Mukwege sa att han mådde illa. Varje kvinna som våldtas är en katastrof. I massor av länder blir en våldtäkt uppmärksammad i både TV, radio och tidningar. Här våldtas över en halv miljon kvinnor och människor rycker sorgset på axlarna! Han menar att en svensk kvinna tycks vara värd mer än en miljon kongolesiska kvinnor.

Minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen

Det är helgdag. Årsdagen 2001, för Gamle Kabilas död i lördags, gav ledig dag idag. Kabila var en patriot, men han var inte diplomatisk. Enligt vänner fick jag höra att alla kontrakt han skrivit under kriget för att få stöd, både nationellt och med multinationella företag, bröt han då han väl kommit till makten.

Så han förlorade livet och kriget fortsatte.

Dr Mukwege åkte ändå till sjukhuset för ett par möten och konsultationer. Jag var kvar hemma med familjen, och när Dr Mukwege kom tillbaka vid lunchtid, åkte vi på lunch hemma hos Psykolog Henri, i hans fantastiska trädgård, med utsikt över Rwanda, på andra sidan vattnet, och bron som förbinder de båda länderna.

Flera av de inbjudna hade inte träffats sedan november 2006, då folk flydde hus och hem här i Bukavu, då den Rwandiska armén anföll och tog över staden. Den kongolesiska armen hade redan gett sig av, eftersom de inte längre stödde dåvarande president Mubutu. Så det blev inget slag, utan den Rwandiska armen gav sig istället ut och mördade i drivor alla rwandiska Hutu-flyktingar de fick tag på. Utan urskillning. Kvinnor och män, barn och gamla.

Vi satt i blommande grönska, hos psykolog Henri, och alla församlades historier flätades samman till en helhet, av en flykt till fots i skräck, åt olika håll inåt landet, mot Chabonda, Kindu, Katanga, eller Kisangani. Det är sträckor på mer än 700 km till fots som tog över en månad.

Dr Mukwege var vid den tiden ordförande för NCAs och CEPACs humanitära plattform. Därför skickades då Dr Mukwege ringde och berättade vad som höll på att hända tre små flygplan. 43 personer kom iväg, då var det främst kvinnorna och barnen. Israel var bland de 18 personer som blev kvar, och som skulle hämtas upp senare. Men situationen förvärrades och de kunde inte vänta på att flygen skulle komma tillbaka, så de flydde genom skogen. Det tog nästan en månad innan Dr Mukwege hittade dem i Lubutu, 600 km bort. Massor av människor dog på vägen. Framförallt barn.

Israel hade två av sina barn med sig och två syskonbarn. En dag blev en av sönerna sjuk. Han låg bredvid vägen och frossade i malaria. Någon på vägen, kom som från ovan och hade några tabletter, som räddade sonens liv. Men han känner många som förlorade barn på vägen.

”När vi kom fram till Kisangai, såg jag att en glödlampa lyste. Jag kan skratta åt det nu, men då upplevde jag en förlösande känsla av att vi äntligen kommit till andra sidan, bortanför dödens kistor, till civilisationen. Här fanns liv.”

Från 2 augusti 1998, då kriget började fram till idag, har över 6 miljoner kongolerser förlorat livet.

Så tog vi avsked med lite gruppbilder bland blommorna, med utsikt över Rwanda, på andra sidan floden…

Vi släppte av Dr Mukwege på privatkliniken och åkte vidare till Dr Mukweges storasyster och hennes man. Han visade mig runt bland sina vackra odlingar i trädgården. Han är pensionerad. Om man nu kan prata om pension, utan ett sådant organiserat skyddsnät. De andra satt inne i vardagsrummet och tittade på någon såpa på tv. Vi stod kvar under stjärnorna på uppfarten och snart berättade också han om flykten. Att det var under den långa vandringen han blev sjuk. En sjukdom som gjorde att han behövde byta njure. Som höll honom borta så länge från arbetet att han inte längre hade det kvar.

Berättelserna skär i bröstet. Och de är så nära. På ytan ser allt fint och bra ut. Leende ansikten och höga skratt, stora bulsiga soffor och fina familjefoton på väggarna. Men minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen om detta fruktansvärda krig.