Att förstå sin roll

Papa Joseph har alltid varit mån om att jag ska ta del av traditionerna, var en del av traditionerna, göra dem rätt och i rätt ordning.

Min son är åtta år. När vi var i min ”hemby” Nakamtenga, i Burkina Faso över nyår, sa Papa Joseph att det var dags att introducera honom i sin ”roll” som del av byn, som min förstfödde.

Sonen fick ett vitt får och en vit höna – och uppdraget som medlare! Detta innebär att han alltid har rätt att ge råd om det uppstår konflikter i byn, oavsett om det är i ett parförhållande, eller mellan familjer. Och när han gör det, så måste hans ord övervägas av konfliktmakarna.

Det är ett stort uppdrag. Jag undrar om han förstår vidden av uppdraget. Djupet. Förtroendet.

Har funderat över att dessa typer av ceremonier är smarta och borde innefatta fler, inte bara förstfödda i ”viktiga” familjer, men alla. Om vi får vårt uppdrag som människor beskrivna för oss, så blir kanske livet lättare? Kanske vågar vi växa i vår roll som medmänniskor? Att ge råd i konflikter är en typ av civilkurage. Ett sätt att se och inte acceptera situationer som kan skada. Ett uppdrag vi alla borde få!

Teori och praktik

Vissa saker är lätta att få ihop i teori och svårare i praktiken (som typ barnuppfostran!)

Vissa saker är svåra att få ihop i teori och lättare i praktiken (som att socialt ansvarstagande i företag även stärker företaget ekonomiskt)

Men en sak är säker allt är mer effektivt att förklara i handling än i ord.

Med barn säger vi: Barn gör vad du gör, inte vad du säger. Det samma gäller vuxna: om din chef eller din förebild säger en sak men gör något annat, så är sannolikheten stor att du kommer att göra som den gör, inte vad den säger.

När jag var strax över 20 år, hamnade jag i ett sammanhang, en styrelse, med något begränsade ramar. Jag togs snart avsides och fick rådet att, som ny i styrelsen vara tyst i två år, lyssna och lära.

Jag undrade i mitt stilla sinne om det inte var lite ineffektivt att ta in människor som skulle sitta tysta till dess de stöps i formen…

Jag började förstå att jag kanske är besvärlig. Jag gick in i processen att försöka acceptera denna roll. Det är ju väldigt svårt, att stå på sig i en situation där övriga uppenbart inte vill blir ”störda” i sina tankemönster.

Jag var fostrad att kämpa, att stå upp för det jag tror på, och förändra inifrån. Så jag kämpade. Jag stod på mig. Jag fortsatte att ställa frågor. Och jag grät ibland av frustration och jag drack te med min underbara granne halva natten, efter dessa möten för att komma ner i varv!

Jag kommer inte riktigt ihåg när brytpunkten var. Det tog år. Men någon stans gick det upp för mig: Det finns så oerhört mycket positiva krafter i världen, fantastiska människor och otroliga saker de har skapat.  Om jag använde den tid, och all den ENORMA energi, det går åt till att kämpa i motvind med människor som inte alls ser visten med mig, och istället ägnade den tiden åt dem som gör saker jag tror på, så skulle så oerhört mycket mer bli gjort!

Det går ju som bekant fortare att få stråt till stacken om vi drar åt samma håll…

Det kan ju låta fegt och lat, att inte kämpa med oliktänkande, men för att återknyta till början av denna text: det finns kanske mer konstruktiva sätt att bemöta oliktänkare. Att hoppa över att med ord sitta och dividera (där det med stor sannolikhet ändå leder till kollision) och istället visa i handling, andra möjligheter.

En av mina stora förebilder skrev resultatkontrakt med cheferna under sig. Varje år gick hon igenom detta och klargjorde styrkor och svagheter. När detta var gjort sa hon: Nu vill jag att du kommande år, fokuserar på dina styrkor.

Det reagerar många på! Man måste ju bättra på de delar där man är dålig! Men då säger hon, att det finns en anledning till att det är svagt på vissa saker, och det är ju att du ÄR sämre på det. Om du lägger tid på det, kommer det att ta oerhört mycket tid och kraft eftersom du ju är dålig på det. Dock visade det sig att alla cheferna, nästa år, trots att de fokuserat på sina styrkor, löst många av de problem som ledde till svagheterna!

Så var medveten om svagheterna, men stärk det som är starkt! Om vi är medvetna om de svaga punkterna blir vi mer effektiva om vi spela på de stärkande krafterna, än att fokusera på svagheterna.

Och nu vill jag ju säga: jag älskar denna teori, men den är inte helt lätt att applicera i alla sammanhang i dagliga livet! Men jag job

Öppenhet och mänskliga rättigheter – är det motpoler?

Det låter så klokt, att öppenhet (och handel) leder till fattigdomsbekämpning. Och visst är det så. Jag funderar dock ofta på i de sammanhang där detta argument förs fram. Jag har hört det många gånger i samband med fair trade/ rättvishandel. Som att det vore motpoler. Nu i samband med lagen om konfliktmineraler. Och från vår  handelsminister.

Enligt det jag läst mig till är lagen, som röstats igenom i USA, ett sätt att förmå företagen att visa och bli medvetna om sina leverantörskedjor, och lika så möjliggöra för konsumenten att göra medvetna val – vilket är sjukt viktigt! Pengar styr oändligt mycket här i världen, men jag tror att de allra flesta som arbetar på de multinationella företagen är “goda” människor som vill sin omgivning väl. Och om det nu är så att det finns en rad människor som bokstavligen är beredda att gå över lik för att tjäna lite mer pengar så kan en sådan här lag hjälpa till att stödja de goda initiativen, mer än blaming and shaming – som ju inte visat sig så effektivt vid tidigare försök eftersom det minskar företagens samarbetsvilja… Det är ett sätt att “rösta” politiskt varje dag, vilken typ av värld du vill leva i!

Handel mellan länder, investeringar och samarbete är kanon – och jag ser inte att hög profil inom mänskliga rättigheter på något sätt kan uppfattas som besvärligt! Varför skulle det vara bättre att bedriva handel utan etiskt handlande? Känns inte så långsiktigt…. Öppna gränser, samarbete och handel bör ha ett STORT likamed-tecken till mänskliga rättigheter!

Medmänsklighet är inget klurigt! Det är livet!

Plikttrogen

Kanske lite Lutheranskt som vi är fostrade här i nord, tänkte jag att definitionen av plikttrogen är att stanna kvar och kämpa, inte ge upp även då det ser i det närmaste hopplöst ut! Att förändra inifrån, stanna kvar….

Men även om det fortfarande är lite svårt att faktiskt säga det högt (nu skriver jag !) så tror jag att det är dags för en omdefiniering. Det är inte alltid rätt att stanna kvar, att stångas och kämpa och gråta, när värdegrunden tycks spreta åt var sitt håll.

Som så klokt har sagts: ett barn gör inte vad du säger utan vad du gör.

Alltså: det bästa sättet att övertyga som omgivning måste vara att vara ett gott exempel i handling, och att lyfta fram så många goda exempel man kan. För att uppnå resultat så fort som möjligt är “plikttrogen” enligt min nya definition att hålla sig borta från energiätande människor med märklig livs/människosyn och istället lägga all energi som går på alla fantastiska hjältar vi har runt omkring oss! Ju mer plats och uppmärksamhet vi ger åt det goda och modiga människor, desto fler tillfällen får övriga att “övertygas” om att detta är the way to go!

Ibland går det inte att ta till sig teorier även då den låter klok. Man behöver SE och nästan KÄNNA på hur det funkar i verkligheten. För teorier funkar ju dessutom inte alltid i verkligheten…

Boosta alla människor med civilkurage som du ser omkring dig! Hejja på alla som hittar på coola projekt som leder samhället framåt! Om alla goda skulle få uppbackning av dem de vet egentligen håller med, skulle fler våga ställa sig upp och ta ansvar!

VAB och moralhistoria

Det är VAB dag. Vad är väl bättre för vila än att ligga i soffan och spela spel, rita lite och se på film. ”Horton” är filmen på agendan. Intressant faktiskt.

Jag gillar moralhistorierna!

Ett litet korn, som djuren i djungeln knappt kan se, ställer till det. Bara en elefant tror på att det finns liv på det lilla kornet och gör allt för att skydda livet där.

Kängurun som leder mobben mot elefanten, säger att han förvrider huvudet på de andra, vänder barnen mot sina föräldrar och att det som inte syns och hörs inte finns – men hon vill ändå förgöra det lilla kornet, för säkerhetsskull.

Klassisk och tydlig historia om att man är rädd för det man inte känner till, för det som är annorlunda och som inte är som det brukar.

Och att man kan skapa konflikter och motsättningar av stora mått även med ett enda litet dammkorn… Och att vi använder oss av dammkornen för egna syften och anledningar till motsättningar…

Det finns många historiska händelser och privata struligheter som grundas just så: av ett litet, litet korn som får horribla dimensioner för våra relationer.

Och som vanligt: det är egentligen inte de som hittar på dumheter som är problemet, utan att de som egentligen är snälla och goda, blir tysta och inte säger ifrån. Om alla de andra djuren som känner Horton väl och vet att han inte gör en fluga förnär, skulle sagt ifrån från början, så hade Känguruns påhitt aldrig fått kraft.

Civilkurage kallas det förmodar jag. Och egentligen hade jag tänkt att skriva om civilsamhället idag, men VAB-dag gör sitt för val av fokus : idag fokus sjukling och hans val av aktiviteter!