Att förstå sin roll

Papa Joseph har alltid varit mån om att jag ska ta del av traditionerna, var en del av traditionerna, göra dem rätt och i rätt ordning.

Min son är åtta år. När vi var i min ”hemby” Nakamtenga, i Burkina Faso över nyår, sa Papa Joseph att det var dags att introducera honom i sin ”roll” som del av byn, som min förstfödde.

Sonen fick ett vitt får och en vit höna – och uppdraget som medlare! Detta innebär att han alltid har rätt att ge råd om det uppstår konflikter i byn, oavsett om det är i ett parförhållande, eller mellan familjer. Och när han gör det, så måste hans ord övervägas av konfliktmakarna.

Det är ett stort uppdrag. Jag undrar om han förstår vidden av uppdraget. Djupet. Förtroendet.

Har funderat över att dessa typer av ceremonier är smarta och borde innefatta fler, inte bara förstfödda i ”viktiga” familjer, men alla. Om vi får vårt uppdrag som människor beskrivna för oss, så blir kanske livet lättare? Kanske vågar vi växa i vår roll som medmänniskor? Att ge råd i konflikter är en typ av civilkurage. Ett sätt att se och inte acceptera situationer som kan skada. Ett uppdrag vi alla borde få!

Djupt där inne

Att resa är roligt. Att resa med familjen är jätteroligt. Jag trodde att det var det vi skulle göra. Vi åkte till Burkina Faso. Men det visade sig vara så oändligt mycket mer än så.

Väl på plats insåg jag allt mer, hur viktig just denna resa var. Hur viktigt det var för mig att barnen var med, och hur starkt jag önskade att de skulle känna lika starkt och nära som jag, för detta land och för alla vi skulle träffa.

Open heart, open mind, open will. Tänk om vi alla kunde ta emot livet så som barn gör…

Det var vad mina barn visade. Deras sätt att ta in, ta emot, var totalt. De var en del av livet, del av byn, del av människorna, del av leken, del av tillvaron – och de var lyckliga.

Och min lycka var total.

Genom dem blir jag hel, genom det vi delar blir vi som familj hel.

 

Älvorna förbereder våren! Vilken älva är du?

Det är vår i luften! Naturen får en nystart och vi firade för ett par veckor sedan vår lilla dotter Sonjas 4 års dag! Hennes val av tema på festen är därför perfekt: En av älvornas viktigaste arbetsuppgifter är att se till att årstiderna skiftar när de ska och på rätt sätt.

Tingeling är en busig, egensinnig och modig liten älva. Storlek är inte måttet på hur viktig man är här i världen! Tingeling lär sig att om hon är sann mot sig själv så kan magiska saker hända.

Olika älvor har olika arbetsuppgifter. Tingeling är en kastrullälva. Det betyder att hon är duktig på att bygga, fixa, laga och hitta på nya fiffiga lösningar för att underlätta vardag och fest!

Det stämmer faktiskt också väldigt väl med resonemangen runt den organisationskultur vi vill ha i nätverket Yennenga Progress. Livet handlar om att hitta hur just du kan göra livet bäst, låta det fånga dig och du kommer att se att det kommer att ta dig till oanade höjder! Alla är viktiga här och nu!

För vårt kalas fokuserade vi på att Tingeling går i vårtankar och hur naturen bäst ska väckas och vårdas! I Burkina Faso har de samma årstidscykel som här i Sverige, fast där ska naturen inte väckas efter snö, utan efter torka. Dottern Sonja önskade sig därför bidrag till att plantera träd och buskar, samt utveckla grönsaksodlingen för barnen på förskolan i byn Nakamtenga i Burkina Faso! Förutom att det är ett bra kosttillskott i skolbespisningen, skapar det kunskap och natur och grönska.

Vi fick på barnkalaset ihop 1160 Sek, vilket känns jätteroligt och vi ser fram emot att nu i slutet av mars sätta arbetet i verket! Stort tack till alla våra fantastiska gäster! Också kanske kommer våren även till Sverige…

Vi samlade våra älvkrafter och partade loss och vi fortsätter att sprida älvstoft!

De anställdas förening – entreprenörstänket växer och frodas!

Det är ansvar och ljusa framtidsutsikter.

Burkina Faso är föreningarnas land. Då det finns ett gemensamt problem så startas en förening för att tillsammans hitta en lösning. Eller helt enkelt där man ser en möjlighet att samsarbeta.

Nu har de som arbetar på förskolan i Nakamtenga bestämt sig för att starta en förening för de anställda. De vill utveckla arbetet med skolans grönsaksodling, de funderar på djuruppfödning i liten skala, samt möjligheten att hålla kurser för elevernas föräldrar.

Skolan är redan sedan länge en deras utgångspunkt för många aktiviteter. Då förskolebarnen gått hem mitt på dagen, är de ofta kvar för genomgång och utvärdering av dagen, men också för att ordna med privata saker, som tvätt, läsning och nu även mailskrivande i skolans datorsal.

På skolan finns el och vatten och stora fina ytor, vilket underlättar tvätt och torkning. Något som de alla saknar hemma. Då de fått barn, och har föräldraledigt har de ofta kommit någon dag efter förlossningen och frågat om de verkligen måste sstanna hemma, eller om de får börja jobba igen. Skolan är en del av deras liv och intresse. Lärarnas bebisar är också med på skolan, med en barnflicka, till dess de är stora nog att börja i småbarnsklassen.

Förskolebarnen får ett rejält mål mat på skolan varje dag, samt fruktstund. I ett land som Burkina Faso, är det ibland svårt att få tag på frukt och grönsaker såhär på landet. Det finns en liten köksträdgård på skolan. Där odlas frukt och grönsaker så att de slipper köpa allt, och framförallt så att eleverna får följa grönsakerna från sådd till skörd, vara med och vårda plantorna, arbeta med kompost och sparat regnvatten.

Då de häromdagen bjöd på jordgubbar under fruktstunden, passade de på att studera jordgubben emd förstoringsglas och gick ut hela klassen och tittade på plantorna. Det är jordgubbstid i Burkina Faso och jag njuter av de stora lass jordgubbar som syns överallt i stan!

I julas strulande det med överföringen av pengar till skolans kassa, och det var då tanken om de anställdas förening tog fart på riktigt. De vill inte vara så beroende av kassan för att kunna tillgodose att barnen får i sig vad de behöver.

I föreningen är tanken att satsa extra på skolträdgården. De anställda planerar att vara här på lov och helgdagar och dela upp ansvaret mellan sig för vattning och skötsel av trädgården. Då ökar självförsörjningen av frukt och grönsaker till skolan, och eventuellt överskott kan delas mellan lärarna och säljas på markanden för att öka på skolkassan.

I och med odlingssäsongerna kommer vi alltid att behöva köpa till för att komplettera frukt och grönt, men lärarnas initiativ och handlingskraft visar på entreprenörskap och ansvarstagande. Det ger hopp och förtroende att livskraften beror på starka människor som tar ansvar. Arbetet är inte bara ett jobb för den egna försörjningen utan en livsstil som bidrar till att förändra världen!

Hurra för lärarna och de andra anställda vid förskolan i Nakamtenga!

Afrikas Edith Piaf

Vi satt under den svarta natthimlen, i utomhus konsertsalen på kulturcentret i Ouagadougou, CCF. Sissa0 Binkandi äntrade scenen och trollband oss i sin konsert, som andades orginalitet, Mali, modernt och traditionellt
och Edith Piaf.

Tänk er en Edith Piaf låt, sjungen på språket Jola, med balafon som enda instrument, med den afrikanska nattluften smekandes din kind, med goda vänner sittandes runt dig. Helt fantastiskt.

En dag som denna, internationella kvinnodagen, går tankarna många gånger till alla starka häftiga kvinnor i Burkina Faso, och alla andra länder jag någonsin satt min fot. Sissao uppmanade mitt i konserten alla kvinnor i salen att resa sig, “För denna låten är till er!

Så sjöng hon låten Femme. Res er kvinnor, och radade upp kvinnors rättigheter. Perfekt för denna dag, perfekt för kontexten och ett fenomenalt “radioutbildningsprogram”!

Jag hittar inte den låten på You tube, men har länkat en av hennes mer traditionella låtar ovan.

Jag gillar verkligen att låtar ofta är starkt tematiska och med tydliga signaler och moralstories, med något tydligt att förmedla. Hur nöter man bäst in och skapar attitydförändringar, om inte genom att göra trallvänliga sånger och får stora som små att gå runt och nynna kvinnorsrätt till att rösta, rätt till sin egen kropp, att organisera sig att ta plats i det offentliga livet, etc, etc!

Superroligt faktiskt! Och dessutom en bra låt!

Grattis på internationella kvinnodagen!

Munter mottagning för Burkina Fasos utrikesminister

 Efter att vulkaner och annat hindrat tidigare besök, var nu äntligen utrikesminister Alain Yoda på officiellt besök i Stockholm.

 Jag har varit medlem i Assambus, en vänskapsförening för Burkina Faso, sedan ett antal år tillbaka, och blev således också inbjuden på detta evenemang! Föreningen är aktiv på alla nivåer i Sveriges samarbete med Burkina Faso. Så alla officiella besök följs också av en festlig sammankomst i ASSAMBUS regi.

 Och då för det mesta i den fina butiken Burkina Faso Design, på Södermalmstorg 4, Slussen, här i i Stockholm (http://www.burkinafasodesign.se/).

 I pressmeddelandet: “Utrikesminister Yoda besöker Stockholm 27-28 juni för att träffa biståndsminister Gunilla Carlsson och andra representanter för svensk utrikesförvaltning och Sida. Förutom H Excellens minister Alain Yoda ingår ministerns assistent Halidou Sawadogo, Ministeriets direktör för Europa, Amerika och Oceanien Aissatou Boly och ambassadör Monique Ilboudo i delegationen.”

 Det blir alltid muntra tillställningar med Burkinabeer och jag var extra glad att träffa Ambassadör Monique Ilboudo igen, som är aktiv feminist och har gjort en hel rad intressanta publikationer! Så nu är den kontakter återupptagen, hon lovade att skicka sin senaste, och jag ser fram emot framtida diskussioner mer henne!

Att få förutsättningarna att lyckas

 

Vaknade till några gånger och slumrade igen. Varje gång förnöjd till ljudet av kvittrande fåglar, djuren, Papa Josephs röst, och människor som börjar sin arbetsdag.

Efter frukost, följde vi med Papa Joseph ut för att se på djuren och åkrarna, som jag alltid gör när jag kommer ut i byn. Senaste nytt, uppdatering av läget sedan sist. Djuren är Papa Josephs största inkomstkälla nu för tiden. Som en kringvandrande bank. Om pengar behöver frigöras så säljer han ett djur.

Vi tittade på diande små kultingar, en åsna som snart ska föla, och åkrarnas tunga vippor. Vi tittade på killarna som samlar gräs, torkar till hö och pressar till fyrkantiga balar inför torrperioden.

Resten av förmiddagen spenderade jag på förskolan. Barnen börjar första oktober, men lärarna har redan varit igång ett par veckor med förberedelser, städa ur sommarens damm och planera för höstens aktiviteter.

Vi pratade och skojade om deras besök i Sverige förra sommaren då de under en månad åkte runt på studiebesök och även praktiserade på en förskola i Sverige. Om maten och rulltrapporna, kylan och springanade människor i stan – men också om glass i stora mängder, skönheten och möjligheterna. Pauline sa att hon upplevde Sverige som himmelriket.

Inskrivningarna för hösten pågår för fullt. Utöver skolan pratade vi om alla intressanta sidoprojekt vi arbetarm med parallellt : studiecirklar i hygien och hälsa, byggande av latriner, massbröllop (för att legalisera äktenskapet och få nödvändiga papper), och så energifrågan. Ved blir svårare och svårare att få tag på, och därmed också dyrare och dyrare. Bästa alternativet som vi ser just nu är gastub. Den blir billigare än veden, och förhindrar skogsskövlingen.

Efter lunchen på lokalt odlad aubergine (ljuvligt gott!) skjutsade vi min kära väninnan Sandrine, till Ziniare, där hon tog en buss tillbaka till Ouaga. Igår var det ledigt pga Ramadan och hon hade bett om ledigt från jobbet idag för att hinna umgås med mig och följa med ut i byn.

Hetaste timmarna spenderas lugnt och stilla hemma, siesta är en fantastisk uppfinning. Även i Sverige har jag faktiskt en madrass på kontoret. Bara tio minuters vila efter lunch, gör underverk!

Så bar det av till mina småbröder (barn till min afrikanska adoptivfar), som går på en internatskola en bit bort. Känner mig nu upprörd, och smått galen av frustration. Båda killarna som går i samma klass skulle i våras ta sin BPC. Dvs enligt det franska systemet göra massa test och se om de har kunskap nog att gå vidare till nästa nivå – Lycée (gymnasiet). Båda grabbarna misslyckades och går såleds om året. Wendjam ville absolut inte återvända till internatet efter sommarlovet, berättade Papa Joseph, utan att kunna ge en förklaring.

Det visade sig att 136 elever på skolan genomgått testen. Av dem klarade sig 17! Om jag var Skolminister skulle jag med omedelbar verkan dra in tillståndet för en sådan privatskola! 119 av 136 elever kan inte ha inlärningssvårigheter! Det visade sig dessutom att de 17 som klarat sig redan hade gått om en gång…

Lärarna och ”övervakarna” som jag pratade med ville inte veta av att någon skuld låg på dem utan betonade hur otroligt jobbiga dessa ungdommar var, att de är helt omotiverade, spydiga och uppkäftiga – och nya metoden för detta läsår är att vara hårdare mot dem, bestraffa med hårt arbete och slänga ut de elever som fått två varningar.

Men för Guds skull, det måste väl finnas någon självransakan om en så stor del av klassen misslyckas!

Wendjam vill bli elingengör och Allain vill bli arkitekt. Jag är helt säker på att de kan lyckas. De är smarta kids. Men de måste få förutsättningarna!

Om några få dagar lämnar jag landet igen. Mitt program gör det inte möjligt att besöka massa skolor för att grundligt kunna få de fakta jag behöver för att kunna fatta ett vettigt beslut att byta skola för dem. Jag känner mig oerhört långt borta. Det finns så mycket att ta tag i, och utbildningen är A och O. Det är synner ligen svårt att komma någon vart här i livet om man inte får en bra utbildning.

Som sagt, det är dyrt att vara fattig.

En stad i ständig förändring

 

Sandrine kom och hämtade mig på hotellet på morgonen. Vi åkte moped in till centrum. Varje år då jag kommer tillbaka har det hänt massor som förändrar stadens utseende. Nya vägar har blivit asfalterade, nya rondeller byggda, för att inte tala om alla byggnader med den ena arkitekturen mer kreativ än den andra!

Men Ouaga förblir ändå Ouaga och en liten stad. I varje gathörn känner man folk, som glatt hälsar välkommen tillbaka och undrar var jag gjort av barnen den här gången och varför de inte är med. Jag önskar att barnen var med. Jag vill att de ska känna detta land och dess människor, hur livet ser ut här.

Stora marknaden är äntligen öppnad igen, efter att ha varit stängd i massor av år, efter den stora branden. Och nu är den minst sagt upprensad. Alla måste hålla sig till att ha sina saker i de små butikerna, till skillnad från tidigare då hela marknaden var belarmad, alla gångar, alla trappor – vilket också var orsaken till att branden fick sådana koncekvenser. Ibland lär man sig den hårda vägen.

Och idag var där förstås ännu lugnare eftersom det är helgdag och Ramadan.
Efter lunch, åkte vi ut till min hemby, Nakamtenga. Mitt rum stod klart och städat, så det var bara at flytta in – och allt var som förut igen!

Åt cyklist-kyckling som det heter här, dvs kyckling som sprungit fritt och därför är liten och trimmad. Jag konstaterade att vi i Sverige skulle kallat den lycklig kyckling, just för att den fått springa fritt hela sitt liv.

Mörkret faller tidigt, över oss sänker sig den fanstastiska afrikanska natthimlen med sina miljoner stjärnor. En himmel som man nästan bara ser här ute i byn, där det endast finns några få ljuskällor på marken. Allt var stilla. Man hörde bara röster från människor i gården brevid och djuren som la sig till ro för natten.
Vi satt på terasssen och pratade om livet och världen.

Vaknande på natten av att det började regna, precis som Papa Joseph sagt kvällen innan, att det skulle. Först bara lite, sedan öste regnet ner. Ett afrikanskt regn som jag minns det. Som när man vänder upp och ner på en hink! Det smattrade nästan öronbedövande mot plåttaket över oss.

Jag kom på mig själv att skratta. Sedan gick tankarna förstås till översvämningarna 1 september, och en gnutta oro, kom att det var byn som nu skulle drabbas. Gick upp och sköt igen plåtfönstrena för att undvika att det skvätte in. Det slutade regna och blev tyst. Kort och intensivt. Som regnen här ska vara.

Morgonen efter när vi vaknade, berättade Sandrine igen om dagen med översvämningarna, timme för timme, tankar och vadande i vatten, hennes egen dag, vänner och släktingars dag. Katastrofer går inte att föreställa sig förrän de är här.

Ramadan – delad glädje är dubbelglädje

>Firade Ramadan hos några vänner. Borden dignade av mat, och jag satt och smuttade på en hemmagjord passionsfruktsjuice som var gudomligt god!

Det strömmande in människor för att delta i firandet och önska familjen glad fest. Burkina är ett föredöme vad gäller religionsdialog! Ramadan är förstås helgdag, vilket den borde vara i de flesta länder! Och alla, även ickemuslimer, spenderar dagen med att gå runt och hälsa på muslimska vänner, fira med dem och önska dem glad fest! Och omvända läget gäller om det är en kristenhögtid. Delad glädje är dubbelglädje!

Efter besöket åkte vi en runda i kvarteren för att se vad översvämningarna gjort med staden. Det är helt galet. Hela kvarter som bara är jordhögar, och ur dessa högar sticker takplåt och trasiga möbeldelar upp, madrasser och krukor. Människor går runt och plockar för att kanske kunna ta till vara något av det gamla när de ska bygga upp ett nytt hem.

Hjälporganisationer, nationella och internationella, staten och massa frivilliga
försöker samordna och hjälpa till. Men precis som vid Tsunamin, är man oförberedd på att sådant här kan hända. Och var börjar man, vägar och broar, sjukhusen som förstörts, alla 150 000 människor som förlorat sina hem, och väldigt många fler som fått all inredning i huset förstörd av vattenmassorna.

Det är människorna som bodde i lerhus som förlorat precis allt, och deras forna hem är bara högar med lera.

Det är dyrt att vara fattig.

Resedagboken – första dagen av veckan 19-28 september

>(Som av praktiska skäl läggs upp på bloggen först nu)

För första gången i mitt liv, sa de när vi skulle landa att det regnade i Ouaga. När vi dock tagit mark och vi steg ur, var det ändå som vanligt, varmt, skönt, (inget regn) och dofterna av Burkina Faso!

Vi möttes av en fantastisk delegation av nära och kära på flygplatsen, som vanligt. Dock har skaran av vänner utvidgats till en ny kategori. Redan förr var det så att min kära Papa Joseph, hade kontakter så att han mötte upp inne vid passkontrollen och hjälpte till på vägen ut, vilket är väldigt skönt! De nya vännerna resulterade nu i att vi överraskades av att det stod en specialbil för oss precis när vi kom av flyget, körde oss till en luftkonditionerad salong med sköna soffor och påkostad inredning, där vi i lugn och ro fick sitta och prata, medan någon annan tog hand om formaliteter och hämtade väskorna!

Lyxigt!

Så Papa Joseph, och alla andra vänner fick istället möta oss där.

Vi installerade oss på Palm Beach Hotell i Ouagadougou. Närmaste strand är i och för sig långt bort i något grannland söderut, men jag är lycklig, mangojuicen smakar precis som den ska och jag kan inte sluta le av vännerna runt mig och jag är – hemma.