Migrationsverket skiljer 9-mån pojke från sin förälder. Lille Daves pappa utvisas trots starka anknytningsskäl.

Hälsning från Zifa:

Punkt 1(3)

Dave (9 mån) föddes i Sverige och bor tillsammans med sin mamma, pappa och stora syster. Hans mamma och pappa har bott tillsammans i över ett och ett halvt år. Ändå anger Migrationsverket som en av tre punkter i sin bedömning, som inte beviljar hans pappa uppehållstillstånd på grund av anknytning, att föräldrarnas samboförhållande inte är seriöst.

”Migrationsverket anser att det på förutvarande material inte framgår att förhållandet är seriöst” – skriver verket i sitt beslut.

Ingen seriositets prövning har gjorts av Migrationsverket gällande samboförhållandet.

Verket skriver vidare att eftersom föräldrarna ” inte stadigvarande sammanlevt utomlands så är anknytningen att bedöma som någon som avser inleda ett samboförhållande.”
Hur kan ett sambo förhållande som redan varat i över ett och ett halvt år inte vara inlett?
På grund av det ovanstående bedömer Migrationsverket ”Detta medför att det åligger dig (Daves pappa) att göra sannolikt att förhållandet är seriöst.”

Hur är detta praktiskt möjligt?

Hur kan Daves pappa praktiskt göra mer sannolikt att hans förhållande till Daves mamma är seriöst än att bo tillsammans med henne och sätta ett gemensamt barn till världen?

Migrationsverket undviker i sin bedömning att prata om kärnan i hela ärendet, nämligen vad som är bäst för barnet. I slutändan är det den enda bedömning som egentligen betyder något. Då ett faderskapstest (DNA) redan är gjord, så måste väl rimligen barnets relation till sin pappa och vice versa vara föremål för bedömning. Den relationen måste väl betraktas som seriös?

Vad kan vara mer seriöst?

Punkt 2(3)

Eftersom Daves mamma under perioder mått dåligt och lidit av psykisk sjukdom så har Daves pappa varit den huvudsakliga omvårdnadsföräldern. Han har matat Dave, bytt blöjor på honom, vaggat och sjungit för honom när han skall sova. Omsorg utifrån villkorslös kärlek som alla föräldrar kan känna igen sig i. Daves pappa har i princip skött all så kallad ”markservice” i hushållet ända sedan Dave föddes. Pappans närvaro i familjen är därför naturligtvis helt oumbärligt för pojken.

Ändå anger Migrationsverket som punkt två av tre i sin bedömning att ”Av de intyg som finns ingivna i ärendet framgår dock inte att din sambo, hennes dotter xxxxx eller ert gemensamma barn i dagsläget skulle befinna sig i ett sådant tillstånd att en verkställighet av beslutet om utvisning framstår som orimlig.”

De intyg som verket åsyftar till är intyg från:

1.   Läkarintyg från överläkare vid allmänpsykiatrisk mottagning (gällande Daves mammas tillstånd) Daterad 2012-11-21.

 

2.   Intyg rörande Daves pappa från sektionschef och socialsekreterare vid Socialkontoret i hemkommunen, Sektion för familj, barn och ungdom. Daterad 2012-10-31.

 

3.   Skrivelse från föreståndare på ett familjehem där Daves mamma och stora syster har bott. Daterad 2012-11-15.

 

4.   Skrivelse rörande familjen från Barnhälsovården, daterad 2012-11-07.

Alla intyg och skrivelser talar med stor enighet och utan tvekan om att Daves pappa behövs på plats i familjen för hela familjens väl och ve. Intygen talar vidare om att Daves pappas frånvaro skulle vara förödande för familjen, och att han är sonens primära anknytningsperson.

Verksamhetschefen tillika barnsjuksköterska samt ytterligare en barnsjuksköterska vid Barnhälsovården intygar att: ”Det är därför av största vikt att xxxxx får vara kvar hos sin familj då det annars blir svårt för både barnen och xxxxx” och att ”Det finns en risk för att barnen blir helt föräldralösa”

Överläkaren vid den allmänpsykiatriska kliniken intygar att: ”…..xxxxx båda barn knytit an ordentligt med xxxxx, och konsekvenserna av avbruten anknytningsprocess skulle kunna vara förkrossande för barnet…..”

Hem kommunens sektionschef och soc. sekreterare för familj, barn och ungdom intygar att: ”Helt klart är att xxxxx behövs för att Dave skall få sina behov av omvårdnad tillgodosedda.”

Varför skall svenska myndigheter, läkare och psykologer genom intyg styrka något som sant och verkligt om Migrationsverket sedan, så lättvindigt, kan avfärda just denna sanning som ej styrkt?

Punkt 3(3)

Den tredje punkten av tre som Migrationsverket nämner i sin bedömning att inte ge Daves pappa uppehållstillstånd på grund av anknytning, är ett tillägg till utlänningslagen som trädde i kraft den 1 juli 2010 med just syftet att inte skilja barn från sin förälder. Se i stycket nedan i blå text:

Åtgärder mot familjeseparation inom migrationsområdet
Den 1 juli 2010 trädde ändringar i utlänningslagen i kraft som syftar till att motverka vissa fall av familjeseparation där barn är inblandade.
Ändringarna innebär en ökad fokusering vid beslutsfattandet på de konsekvenser som ett barns separation från en förälder kan få för barnet. Därigenom blir det lättare för föräldrar och barn som redan befinner sig i Sverige att beviljas uppehållstillstånd i de fall det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen hade gjorts före inresan.

Med nya omständigheter har tillkommit i ett utvisningsärende, om sökanden har en passhandling i original och det står klart att uppehållstillstånd hade beviljats om prövningen hade gjorts före inresan till Sverige, så skall Migrationsverket ta hänsyn till om det finns särskild anledning att inte verkställa ett laga kraft vunnet beslut om utvisning.

Det här tillägget i lagen tycker jag, som lekman, skulle kunna ge ett lagrum för Migrationsverket att undanta just någon som Daves pappa från huvudregeln att sökandet av uppehållstillstånd på grund av anknytning skall ske från hemlandet.
Men istället så lägger verket in den i sin bedömning för sitt negativa beslut och talar samtidigt om att den inte är applicerbar i det här fallet.

Då nya omständigheter gällande anknytning faktiskt har tillkommit i Daves pappas ärende (Daves födelse t.ex.) så kanske Migrationsverket måste skriva något om det nya stycket som finns i utlänningslagen.

Med kravet på passhandling och den spekulativa gissningen om att tillstånd hade beviljats om en prövning hade gjorts innan inresan, så undrar jag vad det nya stycket i utlänningslagen rent praktiskt gör för nytta i strävan efter att inte skilja ett barn från sin förälder och undvika en familjeseparation.

Daves pappa, flydde för sitt liv från Demokratiska Republiken Kongo och kom till Sverige som flykting för att söka skydd. En äkta passhandling i original i händerna på en flykting när denne flyr från sitt hemland, är förenat med livsfara.

Det blir konstigt när Migrationsverket i det här fallet ställer krav som leker med tanken på något som kanske kunde ha hänt i dåtid och som för ärendet in i en låtsasvärld av paragrafer som inte har något med verkligheten att göra.

Om Daves pappa, i sitt hemland, med ett hemlandspass i original, hade kunnat söka anknytning med starka anknytningsskäl till sin familj i Sverige (som inte fanns vid den tidpunkten), innan han flydde för sitt liv därifrån, då hade han nu kunnat, med samma hemlandspass, få söka anknytning till sin familj här i Sverige utan att behöva bli utvisad till sitt hemland?!

Det är inte utan att vi alla som läser beslutet förstår att det nya tillägget i utlänningslaget inte är applicerbart i det här fallet, frågan är när och för vem det någonsin blir applicerbart?

Migrationsverket villkorar användandet av ett verkligt, möjligt och humant undantag i lagen, som syftar till att inte skilja ett barn från sin förälder, med ett overkligt, rent teoretiskt och omöjligt scenario vars konsekvenser är inhumana och som praktiskt skiljer barnet från sin förälder.

Att komma som flykting till Sverige innebär naturligtvis i alla flesta fall att personen tagit sig in i Sverige på annat sätt än att vid gränsen visat upp ett eget hemlandspass i original, det ingår i begreppet ”att vara flykting”.

Migrationsverkets negativa beslut i Daves pappas ansökan om anknytning till sin son och familj i Sverige, går inte att överklaga.

Jag, som svensk medborgare och förälder skäms över det här beslutet.

Vem av oss vill medvetet skilja en 9-mån pojke från sin förälder?
Vad är det för ett system vi har skapat som gör det omöjligt för oss att fatta humana och riktiga beslut i migrationsfrågor?

Vad är det för system som gör det omöjligt för Sverige som nation att göra det som är bäst för barnen?

Varför fungerar inte Barnkonventionens artikel 3 i Utlänningslagen som finns sedan 1997- för att se till barnens bästa?

Jag har jobbat i över 20 år som tolk i lingala i kontakt med samhällets alla olika myndigheter, institutioner, domstolar och statliga verk. Jag har under denna tid sällan upplevt ett så tydligt fall av visad ovilja från en myndighet att uppmärksamma en barnfamiljs rätt till ett värdigt liv.

Familjen ber om hjälp och behöver i nuläget all juridisk rådgivning, media exponering och socialt stöd som vi kan uppbåda. Jag ber dig/er om att, tillsammans med mig, göra det som är rätt och
riktigt, -hjälpa till så att lille Dave får ha kvar sin pappa!

Hör gärna av dig till mig om du kan hjälpa till,

Migrationsverkets beslut finns bifogat som pdf-fil till detta mail.

Tack på förhand,

Mikael Eriksson
tel: 0708-74 24 76
email: zifa_music@hotmail.com

medmänsklighet som allmänbildning

Jag skulle passa utmärkt som lobbyist. Om jag fick driva de frågor jag själv är djupt engagerad i. Kanske är det bättre att vara politiker, då får man ju driva de frågor man väljer själv. Om man lyckas bli demokratiskt vald på den typen av frågor!

Diskuterade häromdagen med en närstående person, just om detta. Vilka politiska frågor jag skulle vilja driva. Jag skulle vilja driva frågan om vårt gemensamma ansvar för ett fungerande medmänskligt samhälle.

Det där lät väldigt vagt, men det är det inte. En viktig grundbult är vilken världssyn och människosyn vi ger till våra barn. Om vi kan förmedla medmänsklighet, ansvar och empati till våra små, redan från början av deras liv, så är jag övertygad om att vi inte skulle behöva lika mycket polisiära insatser när kidsen börjar bli i övre tonåren… Och det gör vi genom att se dem coh ta dem på allvar. Genom att ta vårt vuxenansvar. Men kommentaren på vilka frågor jag skulle vilja driva politisk var: Men de där får man ju i ärlighetens namn inte några röster på!

Så jag blir nog inte politiker!

I onsdags hade jag förmånen att få vara med på ett seminarium arrangerat av Ersta Fristad, om våldsutsatta barn, och barn som blivit vittne till våld i hemmet som nekas vård. I korta ordalag, fokus på män som slagit barnens mödrar och sedan fått delad vårdnad om barnet, och då nekar barnet att få terapeutisk hjälp för att bearbeta sina upplevelser.

Delad vårdnad in i absurdum, som Stefan Lindberg uttryckte det. Han berättade om en docent i katastrofpsykologi som formulerat det att naturkatastrofer inte ger lite djupgående psykologiska effekter som avsiktligt våld och terror. Till det kommer de försvårande faktorerna att våldet ofta är utdraget i tid och att den som utför våldet är någon barnet har en nära känslomässig relation till.

På seminariet berättade de om en pojke som sökt hjälp, han fick börja träffa en terapeut, men helt plötsligt satte sig fadern på tvären och nekade pojken fortsatt vård. Pojken blev jättearg – på sin terapeut! Vilket är helt naturligt. Och vad ger vi pojken för budskap att ta med ut i livet? Alla vuxna han litat på står handfallna när hans våldsamma pappa säger nej. Ingen kan gå emot pappa som är allsmäktig…

Det handlar om medvetenhet. Att verkligen följa barnkonventionen och fatta beslut utifrån barnets perspektiv och inte utifrån de vuxnas ”behov”. Det är inte en mänsklig rättighet att få vara förälder. Men det är en mänsklig rättighet för barnen att få växa upp i en trygg miljö utan våld och övergrepp…

De som arbetar med barn måste vara välutbildade och insatta i barns rättigheter och hur barn fungerar. Det finns särskilda domare för ekonomisk brottslighet, men hur många är specialiserade på barn? Man utreder mammans möjlighet att skydda sina barn, flyttar henne och barnen till skyddat boende, men vilka krav ställs på mannen?

Varför blundar människor för frågor runt våld och övergrepp i hemmen? För att det är en så otäck fråga förmodar jag. Och för att man inte vill stöta sig med sin granne, killen som jobbar i min mataffär osv. Det beräknas att 2-3 barn per klass utsätts för våld på något sätt i hemmet.

Årlig uppdatering av hur man upptäcker att ett barn för illa – och vad man då ska göra åt det, borde vara självklart för alla som arbetar med barn. Förskola, skola, vårdcentraler, socialtjänsten, polisen, domare, ja vem bör inte gå en sådan kurs? Det borde höra till allmänbildningen att vara lyhörd på sin omgivning, att ta ansvar för sina medmänniskor, att bli sedd och att se.

Barn har rätt till vård oavsett vad föräldrarna tycker. Som Lars Naumburg sa: Barn är färskvaror, de måste få vård NU, inte efter flera månaders utredning!

Och på sådana här seminarier, som det på Ersta, träffar man massor av fantastiska människor som arbeta på denna och andra medmänskliga frågor oavsett om folket röstar på dem eller inte!

http://www.erstadiakoni.se/
http://www.manscentrum.se/
http://www.childhood.org/
http://www.stefanlindberg.dinstudio.se/