Jämställdhet högt på dagordningen

Hörde på radion i morse att män som har mer könsstereotypa värderingar också är mer våldsamma än de mer jämställda männen. Och läste sedan artikel om hur vi påverkar våra döttrar till en destruktiv självuppfattning…

Ja vi har ett VÄLDIGT stort ansvar att själva ta ansvar för vad vi förmedlar. Och det handlar inte om att moralisera. Det handlar om att förstå att även små subtila signaler är starka trumpeter…

Det är nästan läskigt stort ansvar vi har… Mänskliga rättigheter handlar framförallt som mänskliga skyldigheter – skyldigheter att förstå och ta ansvar för vår roll i samhället. Det är lätt att misslyckas men det är inte en ursäkt att inte försöka. Det är vår plikt att läsa på, hålla oss uppdatera och själva alltid vilja utvecklas.

Jag vet att det gör ont att inse sina misstag. Jag gör dem hela tiden. Men att se dem är ett första steg, försöker jag intala mig själv!

 

 

Alla medel tillåtna

Jag älskar civilkurage. Jag älskar innovativa sätt att förbättra världen och skapa engagemang!

Frågan är om alla medel är tillåtna? Får man utöva utpressning?

Kakmonstret är i alla fall som story sjukt kul! Hejja kakmonstret!

http://www.expressen.se/nyheter/kakmonster-jagas—stal-kextillverkares-emblem/

 

Att förstå sin roll

Papa Joseph har alltid varit mån om att jag ska ta del av traditionerna, var en del av traditionerna, göra dem rätt och i rätt ordning.

Min son är åtta år. När vi var i min ”hemby” Nakamtenga, i Burkina Faso över nyår, sa Papa Joseph att det var dags att introducera honom i sin ”roll” som del av byn, som min förstfödde.

Sonen fick ett vitt får och en vit höna – och uppdraget som medlare! Detta innebär att han alltid har rätt att ge råd om det uppstår konflikter i byn, oavsett om det är i ett parförhållande, eller mellan familjer. Och när han gör det, så måste hans ord övervägas av konfliktmakarna.

Det är ett stort uppdrag. Jag undrar om han förstår vidden av uppdraget. Djupet. Förtroendet.

Har funderat över att dessa typer av ceremonier är smarta och borde innefatta fler, inte bara förstfödda i ”viktiga” familjer, men alla. Om vi får vårt uppdrag som människor beskrivna för oss, så blir kanske livet lättare? Kanske vågar vi växa i vår roll som medmänniskor? Att ge råd i konflikter är en typ av civilkurage. Ett sätt att se och inte acceptera situationer som kan skada. Ett uppdrag vi alla borde få!

Djupt där inne

Att resa är roligt. Att resa med familjen är jätteroligt. Jag trodde att det var det vi skulle göra. Vi åkte till Burkina Faso. Men det visade sig vara så oändligt mycket mer än så.

Väl på plats insåg jag allt mer, hur viktig just denna resa var. Hur viktigt det var för mig att barnen var med, och hur starkt jag önskade att de skulle känna lika starkt och nära som jag, för detta land och för alla vi skulle träffa.

Open heart, open mind, open will. Tänk om vi alla kunde ta emot livet så som barn gör…

Det var vad mina barn visade. Deras sätt att ta in, ta emot, var totalt. De var en del av livet, del av byn, del av människorna, del av leken, del av tillvaron – och de var lyckliga.

Och min lycka var total.

Genom dem blir jag hel, genom det vi delar blir vi som familj hel.

 

För fred i Kongo och fred i våra hjärtan

Det finns vissa frågor där det känns som om det aldrig blir stort nog det man gör, där känslan av att vara pytteliten nästan blir kvävande. Situationen i Kongo är en sådan fråga. Men jag vet, och jag kämpar för det, att jag inte får låta den känslan dominera! För det är aldrig hopplöst! Det är inte hopplöst och alla saker behövs, parallellt och om det känns litet så gör det hundra gånger, tusen gånger, för det kommer att  ge verkan!

Och ju fler vi är som gör tusen små saker, så bildar vi en enorm kraft. Jag vet det och jag klamrar mig fast vid det.

Igår kväll samlades en massa människor för just det, att visa att vi kan och vi måste och vi vill göra något åt situationen. Kongo har en galen historia som är svår att slå även i de mest tokiga skräck- och katastrof-filmer. Fast den här filmen går inte bara att stänga av när det känns för mycket…

Journalisten Marika Griehsel, som var den drivande faktorn för att samla alla dessa olika organisationer till ett gemensamt upprop för fred i Kongo, gjorde ett strålande jobb, som ger kraft och hopp. Konstnären Victor Mukeng ledde oss alla i att skapa ett stort gemensamt konstverk! Båda aktiva i Yennenga Progress! Jag är så stolt och lycklig för krafter som de!

Så med kreativitet och hopp som tema, bär jag kraften med mig ut i vårt gemensamma fortsatta arbete för fred i Kongo och i världen!

Här kan du vara med och skriva under för att få en förändring!

 

 

Teori och praktik

Vissa saker är lätta att få ihop i teori och svårare i praktiken (som typ barnuppfostran!)

Vissa saker är svåra att få ihop i teori och lättare i praktiken (som att socialt ansvarstagande i företag även stärker företaget ekonomiskt)

Men en sak är säker allt är mer effektivt att förklara i handling än i ord.

Med barn säger vi: Barn gör vad du gör, inte vad du säger. Det samma gäller vuxna: om din chef eller din förebild säger en sak men gör något annat, så är sannolikheten stor att du kommer att göra som den gör, inte vad den säger.

När jag var strax över 20 år, hamnade jag i ett sammanhang, en styrelse, med något begränsade ramar. Jag togs snart avsides och fick rådet att, som ny i styrelsen vara tyst i två år, lyssna och lära.

Jag undrade i mitt stilla sinne om det inte var lite ineffektivt att ta in människor som skulle sitta tysta till dess de stöps i formen…

Jag började förstå att jag kanske är besvärlig. Jag gick in i processen att försöka acceptera denna roll. Det är ju väldigt svårt, att stå på sig i en situation där övriga uppenbart inte vill blir ”störda” i sina tankemönster.

Jag var fostrad att kämpa, att stå upp för det jag tror på, och förändra inifrån. Så jag kämpade. Jag stod på mig. Jag fortsatte att ställa frågor. Och jag grät ibland av frustration och jag drack te med min underbara granne halva natten, efter dessa möten för att komma ner i varv!

Jag kommer inte riktigt ihåg när brytpunkten var. Det tog år. Men någon stans gick det upp för mig: Det finns så oerhört mycket positiva krafter i världen, fantastiska människor och otroliga saker de har skapat.  Om jag använde den tid, och all den ENORMA energi, det går åt till att kämpa i motvind med människor som inte alls ser visten med mig, och istället ägnade den tiden åt dem som gör saker jag tror på, så skulle så oerhört mycket mer bli gjort!

Det går ju som bekant fortare att få stråt till stacken om vi drar åt samma håll…

Det kan ju låta fegt och lat, att inte kämpa med oliktänkande, men för att återknyta till början av denna text: det finns kanske mer konstruktiva sätt att bemöta oliktänkare. Att hoppa över att med ord sitta och dividera (där det med stor sannolikhet ändå leder till kollision) och istället visa i handling, andra möjligheter.

En av mina stora förebilder skrev resultatkontrakt med cheferna under sig. Varje år gick hon igenom detta och klargjorde styrkor och svagheter. När detta var gjort sa hon: Nu vill jag att du kommande år, fokuserar på dina styrkor.

Det reagerar många på! Man måste ju bättra på de delar där man är dålig! Men då säger hon, att det finns en anledning till att det är svagt på vissa saker, och det är ju att du ÄR sämre på det. Om du lägger tid på det, kommer det att ta oerhört mycket tid och kraft eftersom du ju är dålig på det. Dock visade det sig att alla cheferna, nästa år, trots att de fokuserat på sina styrkor, löst många av de problem som ledde till svagheterna!

Så var medveten om svagheterna, men stärk det som är starkt! Om vi är medvetna om de svaga punkterna blir vi mer effektiva om vi spela på de stärkande krafterna, än att fokusera på svagheterna.

Och nu vill jag ju säga: jag älskar denna teori, men den är inte helt lätt att applicera i alla sammanhang i dagliga livet! Men jag job