Alltid roligt att fundera över vilka jag kommer att känna i lokalen. Till en början bara en faktiskt vad jag kunde se – trots ämnet – och den personen har jag aldrig träffat bara mailat med. Något otippat! Men så kom Marika Griesel och hennes make, som ju arbetar med en dokumentär om Margot, så det var bara att luta sig tillbaka.
Margot Wallström entrade scenen tillsammans med Jens Orback. Hon började med lite historia kring att resolution 1325 antogs för 10 år sedan och att det var då det började, då kvinnor identifierades som viktiga i skapandet av fred. (…?) och resolution 1820 som antogs för två år sedan som tog upp det sexuella våldet som ett brott.
Men det är ju inget nytt att våldtäkt används systematiskt i krig. Som Margot sa: redan i Bibeln står det att de sparade oskulderna som krigsbelöning…
Idag, kanske mer än någonsin, är väldigt stor del av offren i krig civilia. Kvinnor står på frontlinjen utan möjlighet att försvara sig. Som kvinna måste du gå och hämta vatten, måste gå till fältet, måste försörja familjen, det går inte att stanna hemma även om man vet att det är rebeller i skogen.
Det sexuella våldet i krig, både mot kvinnor, män och barn, är ett massförstörelsevapen som får långtgående effekter över generationer. Att väcka opinion är att identifiera sina motståndare. Margot Wallström säger något jag till fullo håller med om: De passiva motståndet är värst: med kommentarer som att våldtäkter alltid funnits i krig, det går inte att göra något åt, det är en del av krigen. Våldtäkter syns inte, och de utsatta får bär skammen. Förövarna vet det. Det är billigt och effektivt.
Margot menar att vi måste berätta för kvinnorna vilka rättigheter de har, att de inte bara är offer utan viktiga för ett aktivt byggande av sina länder. Lagar finns men det är implementeringen som brister. Och visst är det så. Jag skulle dock säga att de flesta kvinnor vet att de inte borde bli våldtagna… utan att det är andra strukturer som behöver satsas på, som män, utbildad militär och polis – som får ordentlig och regelbunden lön! Problemet ligger inte hos kvinnorna…
Margot vill att:
- Det blir jämnare könsfördelning i salar som dessa då sådana här ämnen tas upp! Detta är inte en kvinnofråga.
- Säkerhetsrådet behåller frågan högst på sin dagordning- sanktioner, listar ansvariga etc
- Vi får samma regler för kvinnor som vi har för barn, för vilka det finns ett rapporteringssystem där vi rapporterar och listar förövarna. Idag använder inte samma verktyg för dem som är över 18 år.
- Det framförallt vidtas åtgärder mot den strafffrihet som råder.
- kvinnorna ska få sitta med vid bordet i fredsförhandlingar. Med 300 fredsavtal underskrivna nämnndes kvinnor bara i 18 av dem.
- Sverige och EU antar lagstiftningen om konfliktmineraler.
Om vi tittar på de massövergrepp som skedde i Kongo i somras: hur såg kommandokedjan ut? Hur skedde ordergivningen? Hur kommer det sig att FN inte såg varningssignalerna i somras? De avstängda vägarna etc….
Hur kan vi förhindra det? Männen vet att det inte får några koncekvenser, kanske på sin höjd en get till familjen som plåster på såren eller fem dagar i buren, men annars är det inga straff.
Det är (psykiskt) svårt att anmäla en våldtäkt i Sverige – och i en kontext av total strafffrihet är det så oändligt mycket svårare.
Och visst händer det grejer. Margot Wallströms uppdrag visar tydligt att frågan är uppe på dagordningen. Det ska utnyttjas till max! Varje år genomförs en kampanj i Rwanda med fokus på kvinnors rättigheter. I år var fokus på våldet mot kvinnorna i Östra Kongo. I Rwanda har kvinnorna majoritet i parlamententet, vilket gett utslag i lagstiftningen och dess implementering exempelvis vad gäller våldtäkt – och antalet våldtäkter har minskat.
Förändring är möjlig!
- När jag arbetar känner jag att jag är någon, jag är kvalificerad.
Diakonias partnerorganisation BLACD (Better Life Association for Comprehensive Development) i Egypten arbetar effektivt mot kvinnlig könsstympning.
I Uganda stöder Erikshjälpen ett arbete på ön Bussi Island i Viktoriasjön. Samhället är oerhört eftersatt och behovet av utbildning och försörjning är enormt. Här är också aidssituationen alarmerande. Befolkningen lever främst på fiske och fruktodling.
Simon och Resil går sista året i förskolan, för dem betyder skolan att de vågar fortsätta drömma om att bli byggjobbare när de blir stora. Yrkesvalet kommer kanske att ändras; just nu, när den nya skolan byggs en bit bort, är det många småkillar som vill bygga vackra hus i framtiden.
Suris Rivera bor i El Salvador med sina tre barn. Hon var gravid med sin dotter Nancy när hon fick veta att hon var hivsmittad. Hennes dotter föddes också med hiv. På grund av hivsmittan förlorade Suris sitt jobb som vaktmästare på en skola. Men Suris är, som man säger på spanska, una luchadora – en kämpe.
Livet på gatorna i gränstrakterna till Burma/Myanmar är hårt och riskfyllt. Speciellt för de människor som tillhör bergsfolken och som varken har medborgarskap i Thailand eller Burma/Myanmar. Här stöder IOGT-NTO-rörelsen arbetet med att söka upp mammor och barn. Målet är att fånga upp familjer där barnen befinner sig i riskzonen för trafficking. På volontärernas vita tröjor står det “Street teachers” – gatulärare, de pratar med mammorna som tigger pengar, ofta för att bekosta ett opiummissbruk.
Zimbabwe har drabbats mycket hårt av hiv och aids. Det är främst människor i aktiv ålder som blir sjuka och avlider och kvar blir barnen och de gamla. Jordbruk i Afrika är arbetskrävande och det blir svårt för de här familjerna att klara sig.
Lions fortsätter att bekämpa onödig blindhet hos barn och deras mödrar, även andra vuxna, i Morogoro i Tanzania. Flickan Lydia kunde med hjälp av Lions och pengar från Världens Barn operera sin starr som hon fått därför att mamman under graviditeten hade röda hund. Lydia kan nu se och hon går i skolan, vilket hon är överlycklig för.
Afrikas längsta krig har satt djupa spår. Sudan är ett sargat land där behoven av återuppbyggnad är enorma. Fredsavtalet 2005 blev slutet på femtio år av inbördeskrig och konflikter i södra Sudan. Krigsåren har slagit hårt mot hela samhället, inte minst mot skolorna. Bara vart femte barn fick chans att börja skolan under konflikten. Dessutom raserades de flesta skolbyggnaderna.
Drömmen om ett bättre liv och möjligheten att få gå i skolan gör att barn från det mycket fattiga Burkina Faso på egen hand tar sig till närliggande länder som Mali och Elfenbenskusten. Men deras dröm krossas snabbt. Våld, misshandel, tvångsarbete och människohandel möter ofta de här redan utsatta barnen. Ett öde långt mycket värre än det de försökte fly ifrån.
Tjejer i Malawi diskrimineras, utnyttjas och försummas enbart på den grunden att de är unga och att de är flickor. Många unga flickor tvingas sluta skolan för att ta hand om sina hiv-sjuka föräldrar, bidra till försörjningen i hemmet eller för att de tvingas gifta sig i tidig ålder.
Michael, 14 år och Emmanuel, 15 år har bara gått två år i skolan. Krigsåren i Liberia var svåra och Emmanuel bodde i flyktingläger i Guinea.