Vi träffades på Alla Kvinnors Hus på Söder. Bengt heter han. Han kom fram och frågade om jag var dansare, med tanke på hur jag rör mig. Vi tog ett danssteg och ni vet så där som det klaffar med någon som man aldrig träffat men där man vet att man delar något viktigt.

Bengt är klassmorfar och aktiv som farsa på stan. Jag fick en komplimang (förutom dansen!) där han sa att vi var drabbade av samma sjukdom och att den var obotlig – Empati! Med människor som Bengt och alla andra eldsjälar jag träffat är jag övertygad om att det är en sjukdom som smittar!

Jag hoppas att jag får möjlighet att följa med honom till skolan någon dag. Det får nog bli efter den 19 september… För det börjar där. I skolan, med de allra minsta. Vikten av att finnas, att lyssna och att se. Vi måste bryta mönstren och då måste vi våga se mönstren.

Kvällens debatt handlade exakt om det: att faktiskt våga lyssna och se och därmed kunna göra något åt det. Våld i hemmet. Framför oss hade vi en fantastisk panel. Jenny Östergren från TV4 var moderator, och debatten var sansad och intressant att följa.

 Som det länge sett ut, är det ett välgörenhetsarbete, där framför allt kvinnor arbetar gratis för att ta hand om kvinnor som utsatts för våld (kvinnojourer och liknande). Som Amnesty säger, signalerar detta att mäns våld mot kvinnor är det mest accepterade brottet i samhället.

Än en gång togs Canada upp som gott exempel! (Jag måste nog flytta dit en period! De har spännande lösningar på många politiska och samhälleliga frågor!) De ställer höga krav på kvinnojourerna med exempelvis krav på professionel personal, dygnetrunt personal, kameraövervakning, hög säkerhet osv. Om de lever upp till detta slipper de att hela tiden kämpa med ansökningar (som i Sverige) utan får löpande statlig finansiering.

Alla i panelen var rörande överens om attvåld i nära relationer är ett strukturellt problem och att vi måste bryta mönstren. Ulf Kristersson, (M) socialborgarråd i Stockholm, kommenterade att detta precis som alla socialtjänstfrågor, sällan är centrum av debatten! Fast den kanske borde dominera hela debatten! Våld i nära relationer är ju ofta långt mer vanligt än vi vill tro.

Regeringen har lagt fram en handlingsplan under dessa fyra år med både förändrad lagstiftning med skärpta straff (lagarna är redan innan relativt bra, men det handlar nu mycket om tillämpning och kunskap… Bevisbördan är där en viktig fråga. Är det offret eller förövaren som ska lägga jobb på att bevisa?), fokus på utbildning (polis, sociala myndigheter, skola osv), och åtgärdsprogram för förändrat beteende hos de våldsamma männen. Och inte minst samordning mellan skola och olika myndigheter så att barnens bästa kommer i fokus.

Mäns våld mot kvinnor är ett brott mot mänskliga rättigheter – och övrigt våld i nära relationer också såklart!

Strukturerna måste vi fokusera på redan i förksolan, skolan och fritidsaktiviterna. Lena Ek, (C) EU-parlamentariker berättade att hennes dotter blivit kraftigt dragen i håret av en pojke i sin klass. Läraren slätade då över och sa att han bara gjorde så för att visa hur mycket han tycker om henne… Den man älskar aktar man!

Representanter från föreningen Slagfärdiga – de som överlevt våld i nära relation, betonade att de vill ses som en del av lösningen, inte fortsätta att ses som offer utan vill vara med i debatten. Kvinnors rättigheter har inte kommit av sig själv – det har krävt lagstiftning och idogt arbete och engagemang. Det går inte att vänta på människors goda vilja, vi måste våga vara spetsiaga för att ändra ttityder.