Sommarpaus

Nu i sommar trappar jag ner och återkommer efter sommaren med mer regelbundna inlägg igen. Nu ska jag fokusera på kidsen och andra nära och kära. Njuta av den svenska sommaren!

Glad sommar!

Bibliotek i Barbilla-djungeln i Costa Rica

Igårkväll fick vi en underbar rapport från Barbilla-djungeln! Marine skrev och berättade om hur det gått med Svens  (min sons) födelsedagspresent!

När han i maj fyllde 6 år och hade djungel-födelsedagskalas, så önskade han sig bidrag antingen till att rädda ett utrotningshotat djur eller ett bidrag till att kunna öppna ett bibliotek på en liten skola mitt inne i Barbilla-djungeln!

Sven fick ihop ca 100 dollar till vardera önskeprojekt!

Så nu är de första böckerna inköpta och på plats! De syns på bilden här!

Marine är socialantropolog och pedagog som arbetar med utbildningsmaterial för indianbarn, på lokala språk med lokal historia. I mailet igår skrev hon till Sven:

Jag fattar nog att du kanske fick lite mindre egna födelsedagspresenter eftersom du önskade dig böcker till barnen här istället och även för att rädda djur, men jag lovar dig att barna här i Barbilla-djungeln kommer att bli superglada när dom kan titta i dom fina böcker du gett den nya biblan. Jag har tagit ett kort så du får se hur många böcker det blev, och visst har speciellt den där stora boken fina bilder?! Jag öppnade just den, så du skulle kunna se.

Kommer du ihåg barnen som följde med oss till indianfamiljen, ja den där gången då jag ramlade i leran? Och kommer du ihåg barnen som du lekte fotboll med? Alltså Kimberly, Daniel, Armando, Cristofer, Britany, Amed, Estefani, Jeimy mfl.? Hemma hos dom har dom faktiskt inga böcker, men nu kan dom titta i dina i skolbiblioteket.”

Så nu från Sven, från oss, från Marine och från barnen i Barbilla-djungeln i Costa Rica: Stort tack till alla er som kom på kalaset och bidrog till projektet!

Och för er som inte var här och därmed inte visste att möjligheten fanns att stödja detta roliga och betydelsefulla projekt, så är det inte för sent! Skriv en rad till mig så berättar jag hur!

Första gången på Almedalen

Nu har jag för första gången varit i Almedalen – på Almedalsveckan, politikernas högtid! Knappt ett och ett halvt dygn var jag där. Tillräckligt för att insupa stämningen och se vad som händer – men långt ifrån tillräckligt för att ta del av allt spännande som händer. Och dessutom behöver man ju klona sig för att göra det, eftersom det är så mycket som försiggår parallellt.

När jag gick från båten hann jag inte många steg förrän jag sprang på kända ansikten. De berättade att de tävlade om vem som första timmen hann se flest de kände. Och jag kan bara konstatera att jag sprang på fler jag kände på detta dygn i Visby än jag springer på när jag går på stan hemma!

Vi hade cykelmanifestation med gröna fina cyklar. Jag har knappt cyklat sedan jag var 16, så det var kul! Och det resulterade i en extra tur utmed strandpromenaden med härlige Per-Ewert. Tack för en superfin eftermiddag!

Vi var på olika mingeltillställningar med god plockmat och rosévin! Och så hann jag med gotländsk färskost, det supermörkbruna brödet och gotländsk saffranspannkaka!

Förutom det seminarium jag själv deltog i om psykisk hälsa, kan jag krasst kommentera att det är MINST intressant att gå på politikerdebatter och MER intressant att gå på föredrag med sakkunniga/intresseorganisationer. Det är inte så många politiker som är emot bättre sjukvård, bättre skolor, bättre kollektivtrafik osv, och det är inte så många politiker som hinner säga konkreta åtgärder på den korta lilla minut de får, och samtidigt försvara sig mot andra sidans tolkning av siffror, vad som gjorts och inte gjorts.

Undrar hur det hade sett ut som vi även offentligt strävade efter koncensus och det bästa för befolkningen, om vi slapp (?)  racka ner på varandra. Som det ser ut nu blir det i det närmaste intetsägande för lyssnaren.

Tack alla intresseorgansationer för en god insats i att ge er verklighetsbild och bredda diskussioner och faktaunderlag.

Och tack Sveriges Psykologförbund för inbjudan till Almedalen!

En bok för vem som helst

Jag är påväg till Almedalen. För första gången! Men inte för att jag ställer upp i Riksdagsvalet den 19 september, utan för att jag har gått hos terapeut! Jag ska delta i en debatt om psykisk (o)hälsa. Så välkommen 9.30 till Kårhuset Rindi i Visby! http://www.psykologforbundet.se/Sidor/Kalenddetalj.aspx?ceid=161

För snart ett år sedan blev jag tillfrågad att delta i en bok som skulle heta En bok för vem som helst, som skulle ges ut av Sveriges psykologförbund. För att avdramatisera vad det innebär att gå i terapi. Nu är den ute! Och används i debatten!

En väldigt fin bok faktiskt – Och utlämnande… Men jag har ju läst andra böcker av och om människor som jag uppfattar som starka, som blottar känslor och processer i sina liv. Obama och Peter Örn till exempel! Så det peppar mig att tro att svagheter kan vara styrkor om vi kan dela med oss av dem. Jag har ju lärt mig mycket på det jag gått igenom. Jag skulle inte gå så långt att jag säger att jag skulle välja att uppleva det, om det gick att välja, men samtidigt har det gett mig insikter och kunskaper inom områden jag troligen annars inte satt mig in i lika djupblodat, som svensk rättssäkerhet, skydd, polis och för den delen psykisk hälsa och psykologiska metoder. – Som dessutom gett kontakter och input till de projekt jag arbetar med både i Sverige och internationellt.

Sessionerna med Björn, som jag gick till på KBT-institutet, har betytt mycket för mig. Det är synd att underskatta vad samtalet gör för själen och den mentala utvecklingen!

Så jag rekommenderar att läsa boken – och att gå i terapi någon gång under livet!

31 år sedan barnaga förbjöds i Sverige

Så här skriver Noomi Tingeling Gustafsson, och jag bär vitt idag och uppmanar dig också att göra det!

“Låt Sverige stå enade idag emot barnmisshandel. Låt människor få reda på att vi inte längre kan sluta våra ögon! Mina barn är även ditt ansvar och dina mitt. Vi har alla skyldigheter emot barnen inte bara en massa rättigheter.

1:a Juli vi med att uppmana “Vita dagen” Ifrån ditt egna hem!
En dag för att uppmärksamma alla de barn som far illa i Sverige, Europa och världen.

Rädda Barnen bad alla förra året att ta ställning mot barnaga genom att bära något vitt den 1 juli 2009 då det var exakt 30 år sedan lagen om barnaga slog igenom. – en hatt, en tröja eller en vit ros i knapphålet.

Gör som jag säger annars får du stryk!
– i 170 länder anses det fortfarande vara ok att slå, smiska, knuffa eller dra i håret – i alla fall så länge du gör det mot ett barn och kallar det uppfostran.

Vi fortsätter att använda denna dag som en minnesdag emot något så avskyvärt som barnmisshandel genom att bära något vitt eller/och tända ljus i våra fönster för dessa små utsatta själar! DU DELTAR ALLTSÅ IFRÅN DITT EGNA HEM.

Denna manifestation har ett flertal syften. – Att människor vågar visa att de tar ställning. -Att barn som är utsatta märker att vi är många vuxna som tar avstånd från detta med att slå barn, – Att politiker förhoppningsvis ser oss. -Att vi blir såpass många och att vi får ut det i massmedia att det blir en oposition och allvarlig debatt i frågan. – Att barnen som är utsatta vet att det finns alltid någon vuxen att prata med, att de inte behöver känna skam då det är förövaren som gör fel, inte barnet!

Vi jobbar nu på att lysa upp denna manifestation. En tyst manisfestation innebär inte att den inte ses och hörs. Denna manifestationen ger alla tillgång att delta då den är i det egna hemmet. Många undrar hur de kan göra något. Demostrationer mm ligger i storstäderna dit inte alla kan ta sig osv.

Det är inte alltid den högsta rösten som gör skillnad. Kan vi ena oss och även låta barn se att vi är många vuxna som står bakom dem och finns för dem så de inte behöver vara “så” rädda för att prata har vi gjort skillnad.

Jag ber er alla att sprida inbjudan vidare till era vänner, släktingar och bekantar så att allt fler människor ansluter sig till denna tysta manifestation för barns rättigheter att få växa upp tryggt med kärlek i sina hjärtan och hem.

“Jag ska gråta med mitt hjärta och stå upp för de yngre med mitt mod. Jag ska lära, upplysa och agera. Jag tar mitt ansvar för varje barn jag ser far illa. Jag gör det inte för min egen del utan jag gör det för barnens rätt till trygghet och kärlek”

Med den “tysta” manifestationen menas att det inte kräver någon större ansträngning utav de som deltar för att kunna delta och att man kan befinna sig vart som helst i Sverige, världen och ändå kunna ställa sig på barnens sida.
Bara för att en manifestation är “tyst” betyder det inte att den inte ses eller talar ett tydligt språk.
Givetvis ska man agera om man ser ett barn fara illa, denna manifestation påvisar INTE att vi inte ska stå upp högt för barnen med röst, mod och kärlek, tvärtom!!! Våga se, Våga agera….. Men glöm inte att våga stå för att ta ställning i frågan! Denna manifestation tillåter oss alla att göra det. Ibland kan det vara svårt att veta hur man kan hjälpa, Du kan hjälpa genom att ställa dig enad tillsammans med många andra i en fråga som sällan pratas högt om!!!