Önskar er alla en härlig vår! Idag firas den in med brasa och sånger! Vi håller oss till traditionen att åka till vänner norr om staden som alltid lyckas få en h
elt hejdundrande brasa, glad sång, massor god mat och en fantastisk blandning folk!
I helgen planerar vi plantera syrenhäck!
Våren är här! Solen värmer marken och möjligheterna är oändliga!
Joacim satt med sin unga fru på verandan tidigt. De väntade på att få guida oss genom regnskogen ner till floden.
Marine tog fram Ingemars vackra bok om regnskogen som de satt och bläddrade i medan de väntade. Den unga hustrun med sitt lilla barn i famnen, såg i boken för första gången i sitt liv, en bild på sin far, som dog väldigt ung.
Så dagen började emotionellt och starkt vilket också följde oss genom dagen.
Vi packade ryggsäcken med lunch och vatten, och klädde oss i långärmat och stövlar. Och så traskade vi rakt ut i vildmarken. Jag kommer aldrig att kunna återge med ord denna upplevelse.
Stigen gick uppför och nedför. Slippriga stenar, sumpmark, där stövlarna sjuker ner, och Joacim gick med sin macheta och högg bort grenar, kvistar och spindelväv som sträckte sig över vår stig. Ovanan gjorde mig superkoncentrerad på att se var jag satte fötterna så jag blev lika förvånad varje gång Joacim stannade till och pekade på ett spår, en fågel eller en vacker insekt – att han hann upptäcka det i vår framfart!
Det började smådugga. Vi nådde en plats där djungeln inte var lika tät och en fantastisk utsikt över dimhöljd skog, som 
var fullkomligt sagolik. Vi stod andlösa för skönheten och naturens alla ljud.
Det började regna mer och mer, till dess det fullkomligen öste ner! Att leka så i regn har jag inte gjort sedan jag var barn. Jag fylldes av en obeskrivlig känsla av frihet och upprymdhet. Stigen blev inte lättare att följa. Och vi fick stanna och tömma stövlarna på vatten gång på gång för att minska tyngden.
Väl framme vi forskningsstationen som Ingemar byggt för många år sedanfick vi tak över huvudet och det var dags för medhavd lunchmatsäck. Palmito är gott!
Jag hängde på Joacim och André lite längre in i skogen för att ta ner en sensorstyrd kamera som sutti
t uppe ett tag för att lyckas fånga de stora kattdjuren på bild. Testade att den funkade. Så vad förvånad forskaren ska bli när sista kortet är – jag!
Eftersomvi redan var helt plaskvåta var det ingen ide att ta av sig några kläder innan doppet i floden. Grönalund kan slänga sig i väggen om man jämför med den här vattenbanan!
Livet är fantastiskt! Träden vidunderligt stora. Lijanerna fantasiäggande. Blommorna färgsprakande. Och pumans spår…
På hotellet, Tamela och Adrianos Hotel Martino, där vi hade lyxen att tillbringa i alla fall nätterna större delen av resan, fanns två stora målningar. De var i entrén och därmed iögonfallande.
Under HELA resan var detta något som fångade i synnerhet min sons uppmärksamhet. Han kunde stå och betrakta den i evigheter och man fick dra honom därifrån. På bilden ni ser bifogad här (tagen när vi anlände mitt i natten direkt från Sverige) är den rätt fridfull. Den andra, som jag aldrig fångade på bild var betydligt mer brutal.
Det är vita soldater som med spjut och svärd dödar mer eller mindre nakna indianer, främst kvinnor. Min käre lille son, frågade igen och igen varför. Jag försökte enkelt och konkret varje gång att förklara att de vita kom och ville ha indianernas land och tillgångar, och att de vita då var elaka och dödade så många de kom åt, även kvinnor och barn.
Senare under denna resa då vi var i Baltimore, besökte vi deras Blacks in Wax museum, över de svartas historia i USA och Maryland. Inte speciellt upplyftande att gå genom det uppbyggda slavskeppet där man fick se modellerna sitta packade i sina bojor, såg vaxdockorna i olika bestraffningsmetoder för de som försökte fly eller skydda någon medresenär. Och sedan vidare, dels alla svarta som gjort hjältedåd för sitt samhälle, upptäcktsresande, politiker, musiker, designers, uppfinnare, musiker, idrottsmän osv, men också den fortsatta historien med Ku Klux Klan och andra galningar som än i dag hittar på helt bestialiska övergrepp mot den svarta befolkningen. Dottern blundade och ville gå (vilket jag har full förståelse för) och sonens fråga återkom igen och igen: varför gjorde de vita så?
Jag försökte förklara igen. Sonen var tyst en stund och sa: det var för länge sedan. Om vi levde då, som vita, hade vi också varit onda.
Det ligger något klokt i hans ord. Att vi alla är produkter av vårt samhälle och alltid är det inte så
lätt att ta sig ur det. Samtidigt var ingen lyckligare än jag att kunna ta honom vid handen och leda honom till de montrar som hade både vita och svarta och där det var vita som kämpade för de svartas mänskliga rättigheter och gömde och skyddade dem på väldigt uppfinningsrika sätt.
Och dessvärre är detta inte bara en förfluten tid och över, utan övergreppen mot svarta fortsätter…
Vi behöver inte acceptera övergrepp. Vi får inte acceptera övergrepp och vi kan alla, i stort och smått göra skillnad. Min son har fått prata om det många gånger under denna resa, och jag är säker på att det kommer att bli många fler gånger genom åren. Det är inte de onda människornas ondska som är problemet, utan de goda människornas tystnad. Vi som vill gott måste våga, och vi måste samarbeta. Det är värt det. Och min son vet det.
Idag hade jag tänkt att börja skriva om allt roligt som hänt på vår resa i ett land som:
- är det enda sydamerikanska land som räknas in i världens “gamla” demokratier.
- är det enda land jag känner till som i sin konstitution redan 1949 helt tog bort sin armé och istället satsade pengarna på säkerhet, utbildning och kultur.
- Inte haft krig sedan 1948 (tillskillnad från sina grannar och många andra…).
- alltid är högst upp bland de latinamerikanska länder vad gäller Human Development Index.
- är bäst i hela Amerika vad gäller 2010 Environmental Performance Index och sägs vara det “grönaste” landet på jorden.
- 2007 deklarerade att landet ska vara jordens första ”carbon neutral country” år 2021!
Men nu blir det inte så utan, idag har jag istället läst på Newsmill om medias fortsatta enkelspåriga nyhetsskildring av Afrika http://www.newsmill.se/node/20454 och om Sveriges vapenexport http://avrusta.blogspot.com/2010/04/riksdagsledamoter-talar-ut-om.html… För vad hjärtat är fullt av, är det som svämmar över om man stöter till mig, som någon klok person sa en gång, i Congo vill jag minnas…
För jag associerar tillbaka till Costa Rica. För visst är det så att Costa Rica är fantastiskt, och om någon frågar är det det jag kommer att svara. Det tar förstås inte bort det faktum att det finns saker som Costa Rica kan förbättre, mänksliga rättigheter som måste ses över, inkomstklyftor som ställer till problem, logiskt som trasslar till det, korruption osv… Men hur hjälper man bäst Costa Rica? Inte genom att negligera de supercoola punkter jag staplat i börjav av denna blogg – utan genom att stärka och uppmuntra dem. För om vi stärker det som är på positiv väg ytterligare är jag övertygad om att det går lättare att ta tag i de andra problemen också.
För att vi ska orka tro på Libera, (som dessutom haft en mycket intressant och imponerande kraft i uppförsbacken efter ett horribelt krig) måste vi också se de starka krafterna och de strukturer som fungerar, annars blir ju allt ett hopplöst svart hål som man inte orkar ta tag i.
Och jag behövde verkligen ingen ansiktlyftning när jag fick veta att Costa Rica avskaffat armén – dessutom redan direkt efter andra världskriget! Coolt! Och mångt mer civiliserat än att gömma sig bakom tvetolkningsbara lagar när man exporterar vapen till krigsförande länder!
Jag tror på mänskligheten. Jag tror på civilcourage och att sätta ner foten, så att det inte blir allmänt accepterat att inte ta ansvar för vad som händer runt omkring oss! Skräpning för svensk vapenexport!
Förebilder tar oss framåt, ger oss hopp och styrka. Vi söker ”idoler” redan då vi är små, små barn – och vi behöver dem hela livet!
På den här resan, familjens tre veckor på andra sidan Atlanten, har vi mött och levt med en hel rad sådana personer. Jag är stolt och lycklig över att känna och vara släkt med sådana här människor!
Om varje person skulle jag lätt kunna skriva en uppsats!
Och när jag nu fortfarande är helt uppfylld av allt spännande och härligt vi fått vara med om, är det svårt att veta var man ska börja! Och någon kommer väl snart slå mig i huvudet!
Vi landade mitt i natten i Costa Rica. Barnen var fullkomligt exalterade över att återse Tamela, deras idol och stora kärlek! Adriano fick snabbt vänja sig vid att det var fler som konkurrerade om att få hålla handel och slänga varma blickar efter henne!
Så fortsatte det.
Och som med mycket annat har jag både i förberedelserna av resan och under resans gång känt mig som ett barn, med svårt att dölja en barnslig uppspelthet över varat och kärleken och beundran inför dessa intressanta människor, med enorma hjärtan!
Som när mina båda barn innan resan stod och hoppade jämfota och hurrade ” vi ska till en riktig djungel, vi ska till en riktig djungel!” Det var vad jag också kände för att göra, men inser att det kanske inte skulle uppfattas som helt korrekt…
Fast var för inte? När saker är sjukt kul och man verkligen ser fram emot något, är superglad för något – varför inte visa alla vackra fjärilar i magen?
Jag älskar att komma tillbaka hem till Sverige och kliva rakt in i våren!
Det har varit rivstart åter på Svensk mark till toppkandidatutbildningen i två dagar (hihihi känns superkul!) och ikväll vidare direkt till Franska Reformerta Kyrkan för att prata om Kongo.
Förväntade mig att känna mig tröttare, men förmodar att jag är upprymd över allt spännande vi fått vara med om på denna resa, och alla fantastiska och inspirerande människor, släkt och vänner, vi fått umgås med under dessa vecka.
Och nu speedad över spännande diskussioner och övningar!
Har hundra saker att skriva om, men förmodar att jag borde försöka komma i dygnstakt istället och ta tag i skrivandet igen på måndag! I morgon tänker jag nämligen plantera lökar i trädgården!!!
Inom mig bubblar resan, färgglada bilder, möten, samtal. Men också 
engagerade människor jag mötte på Huddingedagarna idag, som skulle vara superspännande att koppla till flera av våra projekt, som Clean Water, förskolepedagogerna, återvinningscentralen, mentorsprogrammen och majblomman!
Så var så säker : jag återkommer om allt detta!
