Söndag och kyrkdags! Jag önskar att jag haft en bandspelare, eller ännu hellre filmkamera. Det kändes som att befinna sig i en filmmusikal. Det lät alldesles för bra, för att vara naturlig del av händelseförloppet, ungeför som när man ser en musikal och det är märkligt att alla helt plötsligt är så fint synkade i dans och sång!
Efter att olika körer förgyllt morgonen, följde en timmes undervisning, som Sylvie, viskande översatte till mig. Kloka tankar runt bibeltext om att ge till dem som inte har. Kortfattat gick det ut på att det allt för ofta finns människor som läser det bakvänt, dvs att de som har ska ge mig, och att de därmed sitter och väntar på det. Alla måste se som sin uppgift att arbeta för att kunna hjälpa dem som verkligen behöver hjälp. Tack coh lov är de allra flesta av oss kapabla och starka människor, som med lite engagemang och glöd, och vilja till uppoffring kan uträtta stordåd och faktiskt hitta en bra sysselsättning och sätt att bidra till samhället. Ett samhälle vi alla har ansvar för.
I andra sammanhang är det listan över mänskliga rättigheter som jag funderat på i samma termer. Kanske är det int
e viktigast att prata om vilka rättigheter vi har, utan vilket ansvar vi har för att andra människor ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Det handlar om hur man väljer att se på saker. Ur vilken synvinkel. På samma sätt som vi väljer vinkel då vi talar om bidragssverige.
Efter sammanlagt tre timmar började vi ta oss ut ur kyrkan. Då hade vi också fått uppleva en barnvälsignelse, fått grattulera nygifta och nyförlovade, jag hade fått säga några väl valda (…) spontana ord till församlingen, och så mer musik så klart!
Stora systern till barnet som barnvälsignades, en supersöt liten 2 åring klättrade runt hos mig och döttrarna Mukwege. Hon ritare glatt i min filofax och sorterade mina kort fram och tillbaka! Skönt att få hålla i ett barn lite. Saknar mina egna.
För första gången åt vi mat med bara närmsta familjen, vilket karatäriserades av mycket mer flams och skratt och vardagsämnen. När jag vaknade efter veckans första siesta, var vardagsrummet fullt med besökare. De satt och väntade ytterligare en och en halv timme innan Dr Mukwege vaknade.
