Vaknade tidigt. Vi fick en förmiddag på stan. En väldigt ren stad, utan skräp på gatorna, på många sätt mycket välordnad stad, men med utvecklingssteg som är svåra att få ihop i huvudet och ibland svårsmälta. ”Till vilket pris?”, som en i gruppen sa.

Jag satte på mig en av klänningarna jag fått kvällen innan. Det var morgonen för avfärd. Jag skulle lämna Bukavu och ta mig upp till Kigali tillsammans med en grupp svenskar som skulle samma väg idag. Tur för mig!

Uppbrottsstämning som alltid när man trycker ihop den överfulla väskan och alla försöker vi säga det som vi vill att den andra ska veta att vi känner. Mama Madeleine och Dr Mukwege körde mig till gränsen till Rwanda, som ligger precis där Bukavu slutar. Jag fick mina stämplar i passet och vi åkte över bron som vi sett uppe från Dr Henri’s hus, över till Rwandasidan.

Fick inresestämplarna, mötte upp de andra. Hittade lite olika anledningar att gå tillbaka och kramas en gång till. Försökte bita ihop.

Färden gick genom nationalparken där vi såg i alla fall en apa på vägen! Vackra vägar genom de tusen kullarnas, grönskande land.
Vi fick installera oss i två lägeheter på missionen i Kigali, innan vi traskade iväg för att hitta någonstans att växla pengar och få i oss något att äta. Vi åt på hotellet Mille Collines, känt från filmen Hotell Rwanda. Samtalen blev mer och mer flamsiga allt eftersom kvällen led. Vi berättade alla missionshistorier, som trots allvaret ibland, blev underhållande i historiens ljus. Sådana där berättelser man kan berätta för barnbarnen framför brasan någon gång… om resan genom öknen, boaormen i trädgården, om alla märkliga husdjur man haft, om råttjagning på majsåkrarna, om när pappa fängslades misstänkt för att planera en kupp mot presidenten i aktuellt land, osv osv.

Jag berättade om barndomsminnen i Kongo. När vi gick över Hotel Mille Collines välstädare gård, skrattade jag åt minnet att vi som barn plockade bort blommorna från Hibiskusbuskarna och sög i fästet av blomman så att vi fick i oss de söta dropparna nektar. Jag berättade om hur vi fick göra det i smyg för att de vuxna inte uppskattade att buskarna var tomma på blommor när vi gått förbi! – Jag har inte försökt sedan dess.

Sov som en stock.

Förmiddag på Panzi. Några sista möten och sista brev att skriva. Sedan var det lunchbjudning hos Mama Zawadi och hennes man. Jag gick en runda till och beundrade gårdens odlingar: ett enormt avokadoträd, majs, bananplantor, peppar, ärtor, plommon, äpplen, papaya, mango och mängder av blommor. Än en gång en fantastisk eftermiddag med stora delar av Mukwegefamiljen, än en gång en överdådig middag med massor av rätter, och än en gång så mätt att jag kanppt kunde resa mig. Avskeden hade börjat…

Hade planerat att spendera förmiddagen med mama Madeleine på stan, shoppa och känna på stämningen. Men efter gårkvällens jobb hemma, fick jag signalen av min käre Doktor att följa med en kortis till Panzi-sjukhuset ändå. Kom överens med Mado att jag skulle åka med Benge kl nio från sjukhuset för att komma och hämta upp henne för vår utflykt.

Hon var dock inte märkbart förvånad eller irriterad för den delen heller, när jag dök upp hemma först framåt tolv… Med tanke på min erfarenhet av jobbet förra veckan borde jag också insett. Jag trivs med att vara assistent! Trivs också med att förfoga över tiden, ta den som den kommer. Här är tiden är något svårplanerad. En strid ström besökare av alla de slag knackar på dörren och avbryter det man just jobbar med. Och som få andra sitter Dr Mukwege lugnt och avslappnat och pratar och skojar med den som tittat förbi, och tar sig tid att se människan. Det måste vara bra för hjärtat!

Besöken innebär också nya uppgifter och fler uppdragsområden.

Doktorn frågade någon dag om jag var stressad över trafiken. Av samma anledning som ovan är svaret nej. En klok person sa en gång att vi ju vet att trafiken är som den är, så det är ju inget att hetsa upp sig över. Och det är oerhört mycket mer underhållande att sitta i trafikstockning här, än på någon färdled i Sverige. Här är det stopp inte för att det egentligen är för mycket bilar utanför att alla måste sick sacka sig fram mellan hål och gropar, och turas om att ta sig framåt. Och under tiden finns det massor att titta på som passagerare: en folkmyller, av människor på väg någon stans, till skolor, jobb och annan sysselsättning, försäljare och små butiker utmed vägen, och så den fantastiska utsikten förstås!

Men eftermiddagen spenderades med att besöka fler platser vi pratat om och njuta av fler vyer, mer grönska. På vägen tillbaka blev vi stoppade av polisen. Bilens alla papper var så klart i sin ordning men polisen började tjafsa om körkortets giltighet. Det slutade med att polisen hoppade in i vår bil och vi skulle köra till kontoret för att reda ut saken. På vägen ringde polisen en kollega och bad denne möta upp där.

Istället åkte Benge till statshuset där han fått sitt körkort förlängt. Polisen blev förstås sur eftersom han trodde att han fixat det bra för sig när han skulle få åka

Än en gång fick vi bevisat vad som händer i ett land, då polis och militär inte får ut sina löner, då skenande priser gör livet ofattbart dyrt i ett land där människor måste leva på ingenting. Inte lätt att bygga ett samhälle utan något som helst förtroende för polisen, utan att man snarare måste försvara sig mot polisen.

Vi åkte till den plats jag och Benge besökt min första dag här, dit han säger att han åker för att se på vattnet och blommorna, när han behöver lugna sin själ. Vi satte oss på serveringen över vattnet, med utsikt över det blänkande vattnet, drack lokalt tillverkad fantastisk passionsfrukts juice och åt rostade minifiskar fiskade här.

Det är helgdag. Årsdagen 2001, för Gamle Kabilas död i lördags, gav ledig dag idag. Kabila var en patriot, men han var inte diplomatisk. Enligt vänner fick jag höra att alla kontrakt han skrivit under kriget för att få stöd, både nationellt och med multinationella företag, bröt han då han väl kommit till makten.

Så han förlorade livet och kriget fortsatte.

Dr Mukwege åkte ändå till sjukhuset för ett par möten och konsultationer. Jag var kvar hemma med familjen, och när Dr Mukwege kom tillbaka vid lunchtid, åkte vi på lunch hemma hos Psykolog Henri, i hans fantastiska trädgård, med utsikt över Rwanda, på andra sidan vattnet, och bron som förbinder de båda länderna.

Flera av de inbjudna hade inte träffats sedan november 2006, då folk flydde hus och hem här i Bukavu, då den Rwandiska armén anföll och tog över staden. Den kongolesiska armen hade redan gett sig av, eftersom de inte längre stödde dåvarande president Mubutu. Så det blev inget slag, utan den Rwandiska armen gav sig istället ut och mördade i drivor alla rwandiska Hutu-flyktingar de fick tag på. Utan urskillning. Kvinnor och män, barn och gamla.

Vi satt i blommande grönska, hos psykolog Henri, och alla församlades historier flätades samman till en helhet, av en flykt till fots i skräck, åt olika håll inåt landet, mot Chabonda, Kindu, Katanga, eller Kisangani. Det är sträckor på mer än 700 km till fots som tog över en månad.

Dr Mukwege var vid den tiden ordförande för NCAs och CEPACs humanitära plattform. Därför skickades då Dr Mukwege ringde och berättade vad som höll på att hända tre små flygplan. 43 personer kom iväg, då var det främst kvinnorna och barnen. Israel var bland de 18 personer som blev kvar, och som skulle hämtas upp senare. Men situationen förvärrades och de kunde inte vänta på att flygen skulle komma tillbaka, så de flydde genom skogen. Det tog nästan en månad innan Dr Mukwege hittade dem i Lubutu, 600 km bort. Massor av människor dog på vägen. Framförallt barn.

Israel hade två av sina barn med sig och två syskonbarn. En dag blev en av sönerna sjuk. Han låg bredvid vägen och frossade i malaria. Någon på vägen, kom som från ovan och hade några tabletter, som räddade sonens liv. Men han känner många som förlorade barn på vägen.

”När vi kom fram till Kisangai, såg jag att en glödlampa lyste. Jag kan skratta åt det nu, men då upplevde jag en förlösande känsla av att vi äntligen kommit till andra sidan, bortanför dödens kistor, till civilisationen. Här fanns liv.”

Från 2 augusti 1998, då kriget började fram till idag, har över 6 miljoner kongolerser förlorat livet.

Så tog vi avsked med lite gruppbilder bland blommorna, med utsikt över Rwanda, på andra sidan floden…

Vi släppte av Dr Mukwege på privatkliniken och åkte vidare till Dr Mukweges storasyster och hennes man. Han visade mig runt bland sina vackra odlingar i trädgården. Han är pensionerad. Om man nu kan prata om pension, utan ett sådant organiserat skyddsnät. De andra satt inne i vardagsrummet och tittade på någon såpa på tv. Vi stod kvar under stjärnorna på uppfarten och snart berättade också han om flykten. Att det var under den långa vandringen han blev sjuk. En sjukdom som gjorde att han behövde byta njure. Som höll honom borta så länge från arbetet att han inte längre hade det kvar.

Berättelserna skär i bröstet. Och de är så nära. På ytan ser allt fint och bra ut. Leende ansikten och höga skratt, stora bulsiga soffor och fina familjefoton på väggarna. Men minsta lilla skrapning på ytan, öppnar för sanningen om detta fruktansvärda krig.