Det känns inte så politiskt korrekt att säga att man borde sluta ge bistånd. I mina kretsar händer det i allafall i princip aldrig. Jag känner bara en som säger så. Men så är han ju moderat också.

Han är för välgörenhet (vilket också är ”moderat:igt”) men tycker inte att skattepengar borde gå till att bistå utvecklingsländer med ekonomiskt stöd.

Han menar att det inte gett resultat. Att man pumpat in massor av pengar som inte på långa vägar gett de resultat det borde gett. Och han tycker att de måste kunna ta ansvar för sig själva på samma sätt som vi gjort. Dock finns mycket som skiljer oss åt. Grundläggande är det sociala trygghetsnät som familjen utgör. Ansvaret för varandra inom släkten beskrivs ofta som fin och kärleksfull, men har sina baksidor.

Den som tjänar (mest) pengar förväntas bidra med skolgång till sina släktingar, mediciner och sjukvård, bröllop och begravningar osv. På varje anställd går ofta upp till 15 andra vuxna som ska försörjas. Då är det svårt att spara eller investera för framtiden.

Om vi någonsin haft det så i Sverige så var det väldigt länge sedan. Vi är lutherskt fostrade att göra ”rätt” för oss, att inte göra oss beroende av andra eller be en bror eller syster om finansiell hjälp.

Jag kan vara oerhört kritisk till biståndet, både det bilaterala, det multilaterala ännu mer, och även det bistånd som går via NGOs. En skillnad mellan mig och min moderat-kompis är att jag har vuxit upp och fått förmånen att följa organisationer och projekt på nära håll. Att få se alla starka, coola, erfarna, driftiga, kunniga och dedikerade personer – och utvecklingen som sker runt dem – ger i allra högsta grad framtidstro!

Kolla gärna www.gapminder.org

Min moderat-kompis (vit, heterosexuell, gift man, i sina bästa år, far till en fantastisk son) skulle vilja slopa biståndet och samtidigt lösa världsproblemen genom att också slopa västvärldens protektionism och slopa våra interna jordbrukssubventioner, så att utvecklingsländerna faktiskt får en chans att vara med och konkurrera på världsmarknaden med de varor de faktiskt har.

Det är helt korrekt! Många ger hellre bistånd än att ta bort hindren för utveckling – eftersom de själva då slipper hotas samtidigt som de framstår som snälla.
Humanitärt bistånd kommer alltid att behövas. Om vi får bukt med krig genom civilisation (det känns sjukt ociviliserat att kriga) kommer vi ändå att ha naturkatastroferna som kräver gränsöverskridande och snabba insatser. Kanske skulle man kunna slopa det bilaterala och multilaterala biståndet när jordbrukshandeln reformeras?

Men civilia samhället? Civilia samhället har betytt och betyder fortfarande jättemycket för – Sverige. Mycket av det viktiga arbete som sker tack vare civilia samhället kan omöjligt vara inkomstgenererande. Mycket handlar om utbildning, oppinionsbildning och attitydförändringar. För att kunna finansiera en sådan verksamhet krävs för det första en stark medelklass (och välvillig överklass) –vilket saknas i många utvecklingsländer. I Sverige finansieras detta arbete dessutom ofta av (lokala) företag i good will/PR syfte, stiftelser samt statliga medel som slussas via diverse studieförbund och råd. Detta saknas också ofta i utvecklingsländerna. De driftiga människor som i utvecklingsländerna hittar på innovativa sätt att få in pengar till sina verksamheter, bromsas ofta av att biståndsgivarna då hotar med att dra in stödet, eftersom det faller utanför deras ramverk av tillåtna aktiviteter. Att då riskera anställda och en redan fungerande verksamhet om man vågar tacka nej till (det trygga) biståndet, är det få som gör, av förståeliga skäl.

Visste behövs det reformer i biståndet, (kanske är organisationer som Yennenga Progress svaret!) men stödet till det civila samhället måste fortsätta. 1% är ett billigt sätt att få vara med om en superspännande nutidssaga för en hoppfull framtid.