Monthly Archives: October 2009

Lions Club

Posted on by
Reply

>

Åter till resedagboken:
Zenabo väckte mig tidigt. Egentligen hade jag vaknat av mig själv vid sex-tiden, som man automatiskt gör efter ett tag i byn. Men jag låg och slumrade.
Idag måste jag stiga upp!

Till förskolan kom en av Lions Clubs avdelningar på besök. En kompis till mig är President för sin avdelning i år, ett uppdrag som rullar mellan medlemmarna. Med honom kom en känd sångare som också är medlem, och någon annan högt uppsatt person, och media.

Lions Club som är en världsvid organisation är förutom en statusbekräftelse för sina medlemmar, ett sätt att engagera sig i världsfrågor genom de tillgångar dess medlemmar förfogar över. Nu är det beslutat att avdelningen en gång om året ska skänka mat till två skolor i regionen. En av dessa skolor är vår förskola i Nakamtenga!

Så 2 säckar majs, 4 säckar ris, flera dunkar olja, socker och salt, lastades av bilen! Uppblandat med grönskaker och den traditionella rätten tô, kommer detta att räcka till skollunchen ungefär ett halvår.

Trots att höstterminen egentligen inte börjat ännu, hade lärarna lyckats samla ihop en stor grupp barn, som sjöng välkomstsång och strategiskt fick stå runt rissäckarna för medias bilder!

All godhet är gott och kan uppmuntra till att fler tar socialt ansvar!

Det blev torsdag eftermiddag och det var dags att ta avsked i byn.

2 grader

Posted on by
Reply

>Många bäckar små… Varje steg till medvetenhet och handling leder framåt.

Jag skrev härom dagen om översvämningarna i Ouagadougou. Klimatförändringarna slår hårdast mot de som är fattigast.

Vardagsvalen avgör.

Vi KAN förbättra!

Vi väntar på klimatförhandlingarna i Köpenhamn som kommer att gå av stapeln i december och vet att alla måste se över sina vardagsval i en gloval tillvaro.

Skriv under du också och lär dig mer på:

http://www.2grader.se/

Ny frisyr, månggifte, och möjligheten att komma på fötter.

Posted on by
Reply

 

Ännu en stillsam dag i byn. Zenabo flätade håret på en av barnen som numera bor hos dem, eftersom hon nyligen förlorat sin far. Frisyren håller i ungefär två veckor. Smidigt! Önskar att jag också bara skulle behöva styla håret varannan vecka och ändå ha perfekt frisyr!

Tittade på bilder med lärarna på förskolan, och minns förra och förrförra årets besök i byn då även mina barn var med. Undersökte hur det gått för jordgubbsplantórna jag hade med från Sverige och planterade i skolträdgården första dagen av mitt besök. De såg ut att må bra!

Fick besök av byäldsten. Förr var det hans bror som hade rollen. Brodern var således också den som gett mina barn sina burkinska (mellan) namn. Men han gick bort i somras. När jag framförde mitt deltagande i sorgen svarade han att jag inte skulle vara orolig, den gamle var gammal och han själv hade nu övertagit rollen och allt fortsatte i sin ordning och var som vanligt. Livet har sin gilla gång.

Vi åkte och besökte Josephine, Papa Josephs första fru, alltså min äldsta mamma, som också var den som överlämnade mig till Peder då vi hade vårt traditionella giftemål i byn. Hon är gammal nu, som Papa Joseph, men såg ut som hälsan själv! Hon har alltid haft ett skarpt huvud, som dock inte riktigt fått komma till sin rätt…
Under flera år var hon alkoliserad och nedgången. Tro katten, min spontana tanke skulle förstås vara att ringa min psykolog och börja spara pengar för att ha råd med en ny omgång träffar med denne, men om man inte har varken psykolog eller pengar vet inte jag heller vad jag skulle ta mig till!

Det började med att deras gemensamma söner dog, en av ormbett, en av malaria. Papa Josephs far beslöt då att det var dags att ta fru nummer två, för att få nya söner (de har dock ett gäng döttrar också). Josephine var redan förgammal för att få fler. Då blev allt helt galet och det slutade med att det helt plötsligt finns fyra fruar som ska hålla sams.

Josephine bor sedan många år tillbaka med ett par av sina döttrar och deras familjer. Hon är omgiven av barn och barnbarn och har kommit på fötter igen. Söta kära Josephine.

Papa Joseph bor varannan vecka, fördelat på de två fruar som gett honom söner.
Vi stannade i en matbutik påväg till Josephine för att jag ville handla med mig lite åt henne. Olja, salt, socker, tvål, lite olika burkar och kex. Tog dubbeluppsättning så att jag också kunde ta med mig hem till Zenbo. Papa Joseph skrattade och sa att jag nu får känna av månggiftets diplomati. (Av de två övriga är en ute ur bilden helt och den sista har jag aldrig träffat, bara hennes son. Jag tror att Papa Jospeh känner att det inte känns helt korrekt för mig att även hon finns inblandad).

Ikväll satt vi länge under stjärnorna och pratade om relationer, och livsval. Sykadorna spelar och Papa Joseph säger att månen står mycket bra, bara lycka och glädje för den med sig i denna position.

Att få förutsättningarna att lyckas

Posted on by
Reply

 

Vaknade till några gånger och slumrade igen. Varje gång förnöjd till ljudet av kvittrande fåglar, djuren, Papa Josephs röst, och människor som börjar sin arbetsdag.

Efter frukost, följde vi med Papa Joseph ut för att se på djuren och åkrarna, som jag alltid gör när jag kommer ut i byn. Senaste nytt, uppdatering av läget sedan sist. Djuren är Papa Josephs största inkomstkälla nu för tiden. Som en kringvandrande bank. Om pengar behöver frigöras så säljer han ett djur.

Vi tittade på diande små kultingar, en åsna som snart ska föla, och åkrarnas tunga vippor. Vi tittade på killarna som samlar gräs, torkar till hö och pressar till fyrkantiga balar inför torrperioden.

Resten av förmiddagen spenderade jag på förskolan. Barnen börjar första oktober, men lärarna har redan varit igång ett par veckor med förberedelser, städa ur sommarens damm och planera för höstens aktiviteter.

Vi pratade och skojade om deras besök i Sverige förra sommaren då de under en månad åkte runt på studiebesök och även praktiserade på en förskola i Sverige. Om maten och rulltrapporna, kylan och springanade människor i stan – men också om glass i stora mängder, skönheten och möjligheterna. Pauline sa att hon upplevde Sverige som himmelriket.

Inskrivningarna för hösten pågår för fullt. Utöver skolan pratade vi om alla intressanta sidoprojekt vi arbetarm med parallellt : studiecirklar i hygien och hälsa, byggande av latriner, massbröllop (för att legalisera äktenskapet och få nödvändiga papper), och så energifrågan. Ved blir svårare och svårare att få tag på, och därmed också dyrare och dyrare. Bästa alternativet som vi ser just nu är gastub. Den blir billigare än veden, och förhindrar skogsskövlingen.

Efter lunchen på lokalt odlad aubergine (ljuvligt gott!) skjutsade vi min kära väninnan Sandrine, till Ziniare, där hon tog en buss tillbaka till Ouaga. Igår var det ledigt pga Ramadan och hon hade bett om ledigt från jobbet idag för att hinna umgås med mig och följa med ut i byn.

Hetaste timmarna spenderas lugnt och stilla hemma, siesta är en fantastisk uppfinning. Även i Sverige har jag faktiskt en madrass på kontoret. Bara tio minuters vila efter lunch, gör underverk!

Så bar det av till mina småbröder (barn till min afrikanska adoptivfar), som går på en internatskola en bit bort. Känner mig nu upprörd, och smått galen av frustration. Båda killarna som går i samma klass skulle i våras ta sin BPC. Dvs enligt det franska systemet göra massa test och se om de har kunskap nog att gå vidare till nästa nivå – Lycée (gymnasiet). Båda grabbarna misslyckades och går såleds om året. Wendjam ville absolut inte återvända till internatet efter sommarlovet, berättade Papa Joseph, utan att kunna ge en förklaring.

Det visade sig att 136 elever på skolan genomgått testen. Av dem klarade sig 17! Om jag var Skolminister skulle jag med omedelbar verkan dra in tillståndet för en sådan privatskola! 119 av 136 elever kan inte ha inlärningssvårigheter! Det visade sig dessutom att de 17 som klarat sig redan hade gått om en gång…

Lärarna och ”övervakarna” som jag pratade med ville inte veta av att någon skuld låg på dem utan betonade hur otroligt jobbiga dessa ungdommar var, att de är helt omotiverade, spydiga och uppkäftiga – och nya metoden för detta läsår är att vara hårdare mot dem, bestraffa med hårt arbete och slänga ut de elever som fått två varningar.

Men för Guds skull, det måste väl finnas någon självransakan om en så stor del av klassen misslyckas!

Wendjam vill bli elingengör och Allain vill bli arkitekt. Jag är helt säker på att de kan lyckas. De är smarta kids. Men de måste få förutsättningarna!

Om några få dagar lämnar jag landet igen. Mitt program gör det inte möjligt att besöka massa skolor för att grundligt kunna få de fakta jag behöver för att kunna fatta ett vettigt beslut att byta skola för dem. Jag känner mig oerhört långt borta. Det finns så mycket att ta tag i, och utbildningen är A och O. Det är synner ligen svårt att komma någon vart här i livet om man inte får en bra utbildning.

Som sagt, det är dyrt att vara fattig.

En stad i ständig förändring

Posted on by
Reply

 

Sandrine kom och hämtade mig på hotellet på morgonen. Vi åkte moped in till centrum. Varje år då jag kommer tillbaka har det hänt massor som förändrar stadens utseende. Nya vägar har blivit asfalterade, nya rondeller byggda, för att inte tala om alla byggnader med den ena arkitekturen mer kreativ än den andra!

Men Ouaga förblir ändå Ouaga och en liten stad. I varje gathörn känner man folk, som glatt hälsar välkommen tillbaka och undrar var jag gjort av barnen den här gången och varför de inte är med. Jag önskar att barnen var med. Jag vill att de ska känna detta land och dess människor, hur livet ser ut här.

Stora marknaden är äntligen öppnad igen, efter att ha varit stängd i massor av år, efter den stora branden. Och nu är den minst sagt upprensad. Alla måste hålla sig till att ha sina saker i de små butikerna, till skillnad från tidigare då hela marknaden var belarmad, alla gångar, alla trappor – vilket också var orsaken till att branden fick sådana koncekvenser. Ibland lär man sig den hårda vägen.

Och idag var där förstås ännu lugnare eftersom det är helgdag och Ramadan.
Efter lunch, åkte vi ut till min hemby, Nakamtenga. Mitt rum stod klart och städat, så det var bara at flytta in – och allt var som förut igen!

Åt cyklist-kyckling som det heter här, dvs kyckling som sprungit fritt och därför är liten och trimmad. Jag konstaterade att vi i Sverige skulle kallat den lycklig kyckling, just för att den fått springa fritt hela sitt liv.

Mörkret faller tidigt, över oss sänker sig den fanstastiska afrikanska natthimlen med sina miljoner stjärnor. En himmel som man nästan bara ser här ute i byn, där det endast finns några få ljuskällor på marken. Allt var stilla. Man hörde bara röster från människor i gården brevid och djuren som la sig till ro för natten.
Vi satt på terasssen och pratade om livet och världen.

Vaknande på natten av att det började regna, precis som Papa Joseph sagt kvällen innan, att det skulle. Först bara lite, sedan öste regnet ner. Ett afrikanskt regn som jag minns det. Som när man vänder upp och ner på en hink! Det smattrade nästan öronbedövande mot plåttaket över oss.

Jag kom på mig själv att skratta. Sedan gick tankarna förstås till översvämningarna 1 september, och en gnutta oro, kom att det var byn som nu skulle drabbas. Gick upp och sköt igen plåtfönstrena för att undvika att det skvätte in. Det slutade regna och blev tyst. Kort och intensivt. Som regnen här ska vara.

Morgonen efter när vi vaknade, berättade Sandrine igen om dagen med översvämningarna, timme för timme, tankar och vadande i vatten, hennes egen dag, vänner och släktingars dag. Katastrofer går inte att föreställa sig förrän de är här.