>Det var mina första så stora konserter, och jag är nöjd! Jättenöjd.

Live är alltid kul, att känna stämningen och se energin. Energi som fick mig att längta tillbaka till svunna tiders dansande – dags att ta tag i det igen!

Publiken var väldigt åldersblandad, och det är ju bara att konstatera att artisterna har hållit på länge. Och alla generationer ser dem ändå som ”deras”. Då har man lyckats! Madonna fyllde 51 år veckan efter konserten.

Kul att kunna spela samma låtar som man gjort sedan 20 år tillbaka och och få stående ovationer. Madonna ska ha cred för kul och ibland otippade remixar. De ryska inslagen hade jag inte väntat mig!

Och här var det påtagligt vuxna artister som vill göra något mer. Vill stå för något. Båda gjorde tydliga statements för globalt engagemang.

”If you want to make the world a better place, start by looking at yourself and make a change.”

Med blinkande bilder på storbildsskärmarna på världens diktatorer och människor som påtagligen bryter mot de mänskliga rättigheterna. Jag uppskattar den typen av odiplomati.

Det blev en manifestation för samhörighet och gemensam röst. Båda hade det, och Bono hade förstås mest genomarbetad röd politisk tråd, med sin uppmaning att bli medlem i ONE.

http://www.one.org/

Madonna la även till en andlig dimension.

Till tonerna av like a prayer blinkade gudanamn från mängder av religioner och trosinriktningar på den stora bildskärmen.

“The lamps are different, but the light is the same”

Kanske är det ett sammanträffande men visst är det så att världens kändisar inte längre nöjer sig med sin konst, utan vill något mer? Så efter stjärnspeckad konsertvecka, återvände jag till Stockholm, fylld av inspiration!

Ps. Jag tillhörde inte gruppen som tältade en vecka innan de båda konserterna för att komma längst fram till scenen.