Förra veckan var, som tidigare rapporterats här, Dr Mukwege i Stockholm. Möte med honom väcker alltid tusen angelägna frågor till liv.

På torsdagen förra veckan ordnade PMU Interlife ett seminarium runt lanseringen av boken De glömda kvinnornas röst. Seminariet hade namnet Utan fred ingen kvinnofrid. Jag önskar att det var så, att fred medförde kvinnofrid. Allt för många rapporter vittnar om att fred med hemåtvändande soldater, innebär allt annat än kvinnofrid.

Ingen kvinnofrid utan demokrati, ingen demokrati utan jämställdhet. Det är så många saker som hänger samman – och som man måste ta i tu med samtidigt.

Kongo står inför många försvårande hinder för en fredlig, demokratisk utveckling.

Den politiska situationen och kriget måste ses i sitt sammanhang, som sträcker sig långt bortom Kongos gränser. De 9 länderna i Storasjöområdet, har stort inflytande på varandra, instabilitet så väl som stabilitet i Kongo, är en stark påverkande faktor på sina granländer och vise versa.

Kongos styrka och största förbannelse är de enorma naturresurserna som lockar spekulanter och lycksökare från hela världen. Allt från kriminella smugglare till multinationella, västerländska bolag som skriver på (illegala) avtal med olika krigsherrar för att försäkra sig om att få ta del av den värdefulla kakan. Kongos ekonomi baseras på att alla dessa ”plockar” av resurserna, istället för att bygga det industriland, Kongo skulle kunna vara.

Enligt Kongoexperter i FN sammanfaller plundringarna av naturtillgångarna slående väl med placeringen av de stridande grupperna. Nu har Harward University i USA dessutom gjort en karta över var våldtäkterna sker, och även den sammanfaller med var naturtillgångarna finns.

DRC (Kongo) har ungefär Europas yta storleksmässigt. Tack vare det civila samhället fungerar landet fortfarande som en stat. Paradoxalt nog är det så att för att förbereda sig för fred måste man förbereda sig för krig – dvs. ha en stark armé som kan skydda både gränser som landets befolkning. Och då behövs en stat som kan ta kommando och ansvar.

Som ledarskapsexperten Håkan Svennerstål, från Svennerstål och Partners uttryckte det efter Dr Mukweges anförande i fredags: Alla ledare måste ta sitt ansvar. I ditt eget möte med Dr Mukwege och vad du gör av det, är du själv ledare. Ta ledarskap över det du fått veta:

- Det saknas politiska ideal. Det finns en demokratiskt underskott, obefintligt rättsystem och svaga institutioner. Trots FNs närvaro fortsätter våldet. EU tycks mer intresserad av de ekonomiska frågorna än av de humanitära. Och multinationella företag tar till illegala avtal och mutor för att få tillgång till Kongos rikedomar. Vi måste förstärka kampen mot plundring av Kongos naturresurser, som gjort att det ekonomiska systemet kollapsat.
- Den påtagliga avsaknaden av ett fungerande rättssamhälle – vi kan inte låta ledarna för våldet får inte gå ostraffade. Soldaterna från Rwanda måste återvända till Rwanda. Det bästa vore om Rwanda tog ansvar för ett sådant återvändande så att man slipper ett påtvingat återvändande. Alla soldater, oavsett var de kommer ifrån, organiserade eller oorganiserade, måste få stöd att börja ett nytt liv, genom demobilisering och reintegrering. (Yrkesskolor och cykel och takplåt i utbyte mot vapen för att förhindra att vapnen blir en handelsvara.
- Sist men inte minst har vi alla sociala konsekvenser. Traumat efter allt våld, barnen som blivit till genom våldtäkterna, spridningen av hiv/aids. Eftersattheten vad gäller sjukvård och undervisning på alla nivåer.

Dr Mukwege avslutade med orden:

Tack för att ni inte är likgiltiga. Att dö likgiltig är den hemskaste döden.