Inre kris

De senaste veckorna har jag genomgått en inre kris. Allt kan ju alltid hända och många har sagt att detta inte är rätt tillstånd för att planera för mycket, men ack!

Jag hade ju planerat att under januari februari lugnt hinna göra den strategiska planeringen på jobbet för det kommande året så att jag i lugn och ro skulle kunna föda mitt barn i vetskapen att jobbet var under kontroll och sedan kunna pula med det i sakta mak hemifrån eller med barnet under armen…

Som så många andra nutidsmänniskor är jag van att vara högpresterande, uppfattas som högpresterande och vara det dygnet runt, året runt. Både arbetsmässigt och privat. Producera. Och har haft förmånen att kunna vara det. Förra graviditeten gick bokstavligen som en dans. De skrattade till och med åt mig på BB för att jag dansade där under förlossningen, två veckor över beräknad tid! Sven föddes stor och strakt och frisk och glad, vilket har gjort det lätt att ha med honom både på universitetet, jobb både i Sverige och i Vitryssland, Ukraina, Österrike och Burkina Faso!

Det var min plan även för denna graviditet. Att jag käckt skulle bära min mage till ett par veckor över beräknad tid så att jag hann allt jag planerat… Min önskan var att kunna spurta nu, för att kunna jobba i lugn och ro hemifrån sedan med strukturerna klara.

Det kan fortfarande gå (…) men min inre kris består i att jag måste hitta ett sätt att acceptera att jag kanske inte hinner så mycket jag hade hoppats hinna, innan förlossningen. Barnet behöver uppenbarligen företräde och prioritet redan nu, innan den kommit till världen. Förra veckans extra ultraljud visade att barnet statistiskt sätt, med tanke på öppning och livmoderhalsens förkortning, kommer inom en tvåveckorsperiod. Dvs nu inom ett par dagar. Peder säger att det är statistik och att den säkert kommer efter planerat datum ändå. Typ i mars (…) Men jag måste ändå hitta ett sätt att vila i tanken att barnet kommer när det kommer. Trots kvarstående föräldraföreläsningar, olästa förlossningsböcker och allt för mycket annat inplanerat.

Efter några jättebra dagar i soffan hos min käre bror i Göteborg, tror jag att jag nått en punkt av, eller i alla fall närmare en punkt av acceptans, att jag hinner så långt jag hinner, och att vi är beredda på att barnet kommer. Sven förklarar pedagogiskt att barnet bara ska växa lite mer och ”sedan kommer den ut här”, säger han och pekar mellan mina ben.

Dr Mukwege lyfte under sitt besök här i julas fram, att Guds väg inte alltid är den väg vi själva valt. Den väg vi själva väljer kanske inte är den bästa, även om vi tror det just då…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>