Änglar finns och det är jag oerhört tacksam för!

Idag hände det. En förälders mardröm. Och jag är mobillös. Vi var på stan. Jag och barnen med en kompis. När man är två vuxna kan man hålla kolla på en treåring och en vagn. Allt var frid och fröjd och vi klarade med förvånansvärd glans dagens mål att hitta ett par skor och ett gäng tights!

Så skulle min kära väninna bara hämta ett par strumpor också. Bara. Men uppenbarligen behövs bara ett ”bara”, en sekund. Affär med trappor innebär att en treåring lätt kan springa ner där man inte kan gå efter med vagn utan måste gå runt. När man gått runt – ja då har treåringen hunnit … ja vem vet vart?

Först tänkte jag att han nog dyker upp strax. Om en stund. Runt hörnet. Bakom nästa klädstång. Stegen blev snabbare och snabbare. Mer desperata. Försökte hitta min kompis för att få hjälp men hon var också puts väck. Började fråga varje personal jag mötte efter en blond liten pojke i skinnjacka.

Snart ropade de i högtalarna både efter min kompis och min son, sedan bara efter min son – 100 gånger. Minuterna tickade iväg. 10 minuter, en kvart, 20 minuter. Mitt stackars mammahjärta höll på att hoppa ur kroppen.

Nu var det skallgång med både massa personal och massa kunder. Ingen son. Någon personal sa att hon aldrig varit med om att ett barn lämnat butiken så jag behövde inte vara orolig. EHhe! Då har man inte träffat Sven!

Nu började vi springa utanför butiken. Som av en händelse gick det förbi en äldre man, när vi tog ännu en tur utanför butiken, och han frågade om vi letade efter ett barn. Han hade precis varit inne på NK och där ropade de att det fanns ett barn upphittat!

Jag, två HM-personal och en annan kund rusade förstås dit. Frågade i första bästa disk som började ringa och som sedan skickade oss upp till infodisken. Träffade lyckligt vis ännu en ängel, min kära Emma med familj, som slog följe. Jodå han är här! Var?? Han är här någon stans! Vad då, någon stans, ni kan ju inte låta honom gå runt!? Lugn! Några samtal till och en evighet av väntan. Vi hade nu varit ifrån varandra i nog 45 minuter. Tack kära Emma som höll min hand!

Så kom 2 securitasvakter, varav den ena med en lycklig Sven på axlarna, med ena handen full med pepparkakor och den andra ett block med teckningar!

Jag med hundra tårar i ansiktet och i full panik.

Han hade tagit sig från HM under gallerian, över till NK, flera rulltrappor, flera våningar till cosmetika-avdelningen. Där hade någon undrat om han inte hade några föräldrar eller syskon. Då hade de börjat ropa efter Dina. (Han har fortfarande problem med S) Och en mänsklig ängel bar meddelandet med sig till mig långt utanför!

Cosmetika-personalen kom och hälsade och även de, som vakterna och tjejen i infodisken, sa att Sven hade varit så glad och charmig hela tiden, inte alls ledsen! Sven sa nu att han var törstig, så utan att tveka tog han cosmetika-killens hand och traskade iväg för att hämta vatten och lämnade mig, sin ömma moder(!), med Emma, för att än en gång försvinna ur sikte.

Nog är det skönt att ha en trygg, öppen och glad son – men shit vad orolig man kan bli själv, och oj vad, många änglar som krävs!