Barnuppfostran är känsligt. Det är ju lättare att förstå sitt eget barn och tycka att det är förklarligt att barnet uppför sig på ett visst sätt. Så även med min lille älskade 3 åring.

I söndags när vi var på konfirmationsfest träffade jag en familj där en av föräldrarna plötsligt uttryckte i ord och ”såg” min älsklings kvalitéer som jag inte upplevt någon uttrycka och ”förstå” innan, och det var så ofattbart skönt!

Deras 6 åriga dotter lekte så bra med Sven, och när jag kommenterade det, som man gör som förälder, svarade de: ja, vi tror att hon känner igen sig i Sven.

Jasså, hur då, frågade jag förstås, och det var då det kom:

Deras dotter har alltid varit väldigt fysik, och kramats och pussats och velat hålla i hand etc. Då andra barn inte velat göra det samma utan avvisat detta, har dottern reagerat aggressivt med att putta, slå, hålla i jättehårt osv.

I detta läge är det förstås det negativa uttrycket som får vuxna omkring att reagera och barnet får en tillsägelse och en förmaning att det avvisande barnet inte vill kramas, hålla i handen etc. Det avvisande barnet får således rätt och den kontaktsökande fel.

Man har reagerat på symptomet och inte orsaken och signalen är ju missvisande. Föräldrarna till sexåringen uttryckte sorg över att man inte ser helheten och både ber den kontaktsökande att vara mer försiktig och läsa signaler om de andra barnens integritet, men också förklara för det avvisande barnet och uppmuntra att ta emot en liten kram, puss och att hålla handen en stund.

Om man som vuxen bemöts avvisande, att någon inte tar emot ens hand när man sträcker fram den för att hälsa, eller avvisar en kram, så gör det ju ont. Det är kränkande, och det är det för ett barn också. De flesta friska vuxna lappar då förstås inte till den andre – men kan ha god lust. Så reaktionen från ett barn utan fullt utvecklat talspråk är inte helt långsökt.

Att slå eller bli hårdhänt är inte försvarbart, men det kan vara förståeligt och det kan bemötas mer långsiktigt, dvs man kan ta upp orsaken med alla inblandade parter, så att alla får träna samspel, öppenhet och gränser.

Skönt att få ord för saker: stort tack till 6 åringens föräldrar, och jag ska försöka vara mer lyhörd åt alla håll och alla inblandades känslor.